EN PROMENAD I SOLEN

Ett värdigt avslut på den här hopplöst mörka och jobbiga novembermånaden!

Så otroligt skönt att ha gjort min sista behandling på reuma i Huddinge måndag till onsdag den här veckan
och hoppas att kroppen har fått det bränslet som behövs för att ta mig igenom resten av året, julen som jag inte har en så vidare bra relation till, t.ex!

Så med hjälp av de här underbara solstrålarna som visade sig idag, så ska det nog gå!
En promenad runt Ringvägen/Strandvägen, den tog över två timmar från dörr till dörr, en sträcka på drygt 12 km, 17616 steg, okej, jag stannade emellanåt och tog lite bilder, bara därför att det var helt omöjligt att låta bli!

Det ska bli spännande och se hur jag känner mig i kroppen imorgon, då är det 1:a december och 1:a advent förresten!
Livet bara rullar på!

Peter Jöback - Jag kommer hem igen till jul (Official Music Video)

ETT INTENSIVT VECKOSLUT!

Egentligen förstår jag inte hur jag orkade, med om man verkligen vill något riktigt, riktigt mycket, jag då går det!
Med tanke på att igår var det 10 år sedan min son Erik dog och smärtan inför den dagen har legat tung över min en längre tid, så förstod jag inte hur jag skulle ta mig igenom den dagen!
Så för några veckor sedan, bestämde jag mig för att göra tvärt om, istället för att sitta hemma ensam och deppa och sörja, så bokade jag en föreställning på "Häxorna i Eastwick", bara sådär, rätt upp och ner, då får jag åtminstone le en stund!

Men först började jag med att fara tillsammans med syrrorna till Tele 2 Arena!

Mia Skäringer hade sin sista show "No More Fucking To Give"!
Jag har länge tänkt se den, men det har liksom inte blivit av, men nu äntligen bokade jag till sista tillfället!
Så jäkla bra, samtidigt starkt och modigt av henne!
Snacka om att lyfta taket, men det gjorde hon/vi på Tele 2 Arenan!

Kom inte hem förrän långt efter midnatt, trött men nöjd!

Vaknade efter en hopplös natt, orolig sömn, kvällen mellan den 24 och 25 november 2009 spelades upp som en film, från den stund där vi satt hemma i köket och åt middag, dörrklockans ringande 23:30 och jag går ner och öppnar och finner två uniformerade poliser utanför dörren!
Overkligt, ett trauma som inte går att sudda ut från näthinnan, än mindre vad dessa budbärare hade att säga! Allt detta, ordagrant i det närmaste, spelades upp för mig den här natten tills i går!


Så vilken tur att jag, trots dålig, om nästan obefintlig söm, kunde fixa till min hjälpligt och fara upp till Cirkus på Djurgården och inta min plats i väntan på detta glädjepiller, "Häxorna i Eastwick"!


Nu har vardagen tagit vid och jag har påbörjat mina tre dagar på Reumatologen dagvård med Ilomedininfusion, de sista för det här året, så min får jag vila mig efter helgen, i dem mån det går vill säga, det är ju inte direkt angenämt de där droppet, men nödvändigt tyvärr!

Som att fara till jobbet, mörkt när jag åker på morgonen och mörkt när det vankas hemfärd!
Liver bara rullar på!

Peter Jöback - När natt flyr (Official Music Video)

JOBBIGA NOVEMBER

Minns faktiskt inte att november har varit precis så här jävla tung och grå någonsin, jag har försökt med det mesta, för att pigga upp mig, ätit bra, sovit jättemycket och i synnerhet, efter bästa förmåga, varit ute så mycket som vädret tillåtit, utan att vara dumdristig!
Började till och med 2:a november med en dubbel Häxorna i Eastwick på Cirkus, samt en natt på POP hotell, bara för att jag behövde det, omväxling, träffa vänner och få skratta lite! Det hjälpte sådär, snart var den där trista känslan tillbaka, "helvetets jävla skit"!


Vakna på morgonen, hasar mig in i köket och fyller upp lagom med vatten i vattenkokaren, ställer iordning te-muggen, tar mina mediciner, sätter mobilen på laddning, sätter på Nyhetsmorgon-TV, går och pinkar, fixar min macka, medan teet drar, det ska dra läääänge!
Samma rutiner varje morgon!
Har jag tur, så kommer jag mig utanför dörren strax efter 13:00, när Hem till gården är slut och om vädret tillåter, som sagt var!

Jag har varit och sett Peter Jöbacks och Ella Lemhagens film "Jag kommer hem igen till jul" också, två gånger dessutom!
Det var en ögonöppnare på mig, mycket igenkännande från min egen barndom och framför allt under mitt eget familjeliv, med man, som inte spottade i glaset och två barn, som hade stora vårdbehov och trygghet, där jag var den medberoende föräldern som sopade upp dagen efter och höll skenet upp! Otroligt träffande och sorgligt att se, men det förekommer säker i många familjer dessvärre! Men viktigt att belysa och modigt!

Kan all denna tristess bero på att jag, undermedvetet, går och tänker på att den här november, för exakt 10 år sedan, var Eriks sista tid i livet, att om två dagar, så är det sista gången som jag talade med honom i telefonen och att han dog två dagar senare!
Sorgen har inget slut, man lär sig bara att leva med den!