Egentligen så är det sorgligt, men troligast mycket vanligt.
Tre systrar som växte upp under helt vanliga förhållanden, kivades, skvallrade på varandra och slogs om uppmärksamhet från föräldrarna. Jag fick uppmärksamhet genom att hjälpa min mamma med städning och allahanda andra uppgifter både hemma och i damfriseringen, mammas lilla piga helt enkelt. Lillasyster minns jag med en nappflaska mellan ljusen på luciakrona som vilade på hennes axlar iförd blöta lovikkavantar, hon kom inrusande till mamma i salongen och ropade "en flaka lellen" och mamma tvärvispade ihop välling och slängde den till henne. Storasyster var hos pappa i hans manufakturaffär och jobbade på dagarna och på fritiden så låg hon på sitt rum och läste kärleksromaner och jag satt och smörjde in hennes finniga rygg med clerasil, fy! jag hatar fortfarande doften av den.
Killar kom väl så småning om in i bilden under några år för oss alla, men plötsligt så skingrades vi och kontakten blev ännu mer sporadisk.
Åren gick, vi gifte oss och bildade familj alla tre, fortfarande spridda över landet. Nu när det gått nästan 40 år så känner jag en så stor saknad till mina systrar och önskar att jag hade dem närmare mej och att vi kunde få umgås och försöka ta vid där det slutade, göra det som aldrig blev gjort mellan städning, nappflaskor, clerasil och allt kiv. Att bara vara med varandra, sitta långt in på nätterna och prata om livet som varit, drömmar, minnen och upplevelser som vi önskar att vi fått dela med varandra. Om två veckor fyller vår gamla mor 80 år, en otroligt stark men ack så sjuklig liten kvinna, kan hända att det inte blir någon fler födelsedag för henne, snart är det bara vi tre systrarna Persson kvar. MEN DET GÅR JU SOM DET GÅR.
ALLA DESSA ÅR.
oj va ja blev nostalgisk i natt igen, håller på att bli gammal troligast och rädd att livet bara rusar förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar