NYÅRSAFTON 2009

Nu är det snart slut på 2000-talets första decennium! Oj va fort det gick, minns det som igår när vi satt här med flera goda vänner och firade. I år är det bara maken och jag här hemma, Sofia är på nyårsfest tillsammans med några till hjulbenta :) och beräknas inte hem förrän långt in på småtimmarna. Kul för henne!

Oj va det smäller här utanför nu, fönsterrutorna skallrar

Det nya året kommer nog att bjuda på många spännande och kanske också jobbiga beslut, men livet är till för att levas och det är bara jag som kan leva mitt liv, här och nu.

GOTT NYTT ÅR !

SOLEN KOM TILLBAKS IDAG

Men attans så kallt, -15 och snålblåst, alltså säkert minst 20-grader burrrrrrrrrrr.
Sofia har varit in i stan idag och kryssat fram bland alla andra mellandagsshoppingsugna umebor. Tapper tjej och en uppfinningsrik assisten som faktiskt fixade dagen med glans om än i ett handfat :-)).
Maken och jag begav oss till graven idag. Efter en stunds letande så fann vi den, det hade ju kommit mycke snö under gårdagen, men en vänlig herre som också var där tipsade oss om var den kunde vara. Overkligt, ofattbart att stå där i 20 graders kyla och se hans namn på det tillfälliga korset och blommorna som stack upp ur snön. Vi lämnade ett blomsterhjärta och tände ett ljus innan vi åkte gråtande hem igen. Solen gick ner över talltopparna och klockan var strax före halv tre.
Tre dagar före 2010.
En sak är jag helt säker på nu.
Och julen vill jag städa bort så fort som möjligt.

KUNG BORES KONSTVERK

När jag kom in till Sofia i morse, eller rättare sagt strax före lunch och drog upp rullgardinen så möttes jag/vi av ännu ett konstverk av Kung Bore. Jag verkligen hatar vintern, men jag kan inte neka till att man förundras över hur otroligt läckra skapelser snö och vind kan bilda.

Varför jag kom in till Sofia så sent på förmiddagen har naturliga orsaker. Jag vaknade vid 03-tiden och konstaterade att det var dax igen med taggtråden. Svepte om mej morgonrocken och gick ner i köket för att bombardera mej med tranbärsdryck och massor med alvedon, upptäckte att Sofia fortfarande var vaken, hon har ju gudskelov julledigt.Jag plockade fram värmedynan och försökte sova igen, men misslyckades totalt. Satt på kökssoffan med värmedynan och väntade på morgontidningen, den kom 05.20,mer dryck och alvedon och till slut lyckades jag somna i min säng kanske runt sextiden och vaknade strax före elva och då sov Sofia fortfarande.

Snacka om att ha gått i ide, men av vilken anledning ska vi kliva upp över huvudtaget? Snön har fortsatt att vräka ner idag, bilen snöar över eftersom vi skottar fram den och som sagt, jag hatar vintern.

I morgon ska jag försöka ta mej till kyrkogården och tända ett ljus!

DET BLEV INGEN BILTUR IDAG

Hur mycket snö det kommit idag vet jag inte, men nog är det några dm. Nu har det slutat faktiskt och drivorna tornar upp sig här runtomkring, som om jag bor på fjället faktiskt. Förr, när bensinen inte var så dyr och vi inte hade någon koll på växthusefekten, luftföroreningar, regnskogarnas skövlingar och inte var ett dugg miljömedvetna, så hände det ju att man tog bilen och gled omkring några timmar bara i göralösan en sån här dag, men idag var det inte ens att tänka på,, även om moder jord mått allt så bra.

TREDJEDAGJUL

Jag skulle vilja sova längeeeeee, men det går inte! Tankarna snurrar runt i huvudet på mej där jag ligger i sängen, försöker om och om igen att stänga av dem, men omöjligt, så det är bara att kliva upp. Upptäcker att det har kommit otroligt mycke snö under natten, går ner och kör igång perkulatorn, tänder ett ljus vid fotot ner i köket. Otroligt va mycke snö, måste fota lite! Maken och Sofia sover fortfarande. Jag tar en mugg kaffe med mej upp i sängen och......... ja nu sitter jag här och inväntar ännu en märkligt insnöad och tom dag.

ÅSKÅDARPLATS

Det är en märklig känsla,att liksom sitta på åskådarplats, att vara en tredje person, en granne som bara råkar gå förbi och tänka när jag tittar in i deras fönster, " stackars människor! "
Nu har det gått över en månad sedan och många tårar har sköljt över mina kinder, men även vrede och förtvivlan över att något sådan ska behöva hända. Det finns även en hämdlystnad som gror i mej, försöka finna några syndabockar, men vad skulle det tjäna till? han kommer ju aldrig mer tillbaka ändå. På något sätt känns det ändå som att det måste belysas att psyk och drogmissbruks-vården är under all kritik i det här landet.
Tillbaks till där jag började! Igår kväll kom det en flyktig bekant förbi, lätt överförfriskad, hon storgrät där hon stod på vår bro i kylan. Min första tanke var! vad har hänt nu då? för det har liksom hänt tidigare att hon dyker upp vid de mest otroliga tidpunkter på dygnet och behöver prata och ha någonstans att snyta sig och få tröstande kramar. Det blev så konstigt, det var vår olycka som hade träffat henne och hon var näst intill otröstlig. Det var då jag kände den där åskådarkänslan. Ja stackars människor!
Naturligtvis fick hon komma in en stund och gråta ut och värma sig, men efter en tag blev vi ändå tvungen att vänligt men bestämt och med en liten vädjan om att hennes katt faktiskt satt där ute och frös, att hon kanske skulle ta en promenad hem och kanske återvända någon annan dag (när hon nyktrat till och sansat sig något) och Sofia blev faktiskt lite rädd.

DET ÄR TUNGT NU !

Snälla, väck mej ur den här mardrömmen!

JULPYSSLET PÅ GÅNG!

Traditioner kan te sig på olika sätt under jul och nyårshelgen! Hos oss har det blivit att det alltid ska ligga ett härligt pussel på köksbordet och så blir det även den här gången. Första gången vi hade det var den julhelgen då Tsunamin i Sri Lanka, Thailand m m drabbade tusentals människor. Det var sannerligen en märklig jul och nyårshelg, Sofia och jag satt oavbrutet och lade vårt pussel samtidigt som vi följde det ohyggliga som hände på vår köks-tv. Nu har Sofia inhandlat den här julens 1000-bitare igen, av samma otroligt härliga pusselmakare vid namn Jan Van Haasteren. Rekommenderas å det varmaste från en som vet och har lagt otaliga sådana tillsammans med Sofia. Skön avkoppling och många kloka samtal och tankar kommer upp samt skratt och förtvivlan under tiden man söker just "den pusselbiten". Ibland frestas man till att hämta hjälp från annat håll men inser snart att det är bara jag som kan göra det själv, att det inte finns några genvägar.

Apropå pusselbit! jag hoppas att jag har funnit den nu, eller åtminstone en av dem, som gör att jag snart är hel och sann mot mej själv och vågar leva mitt liv.

NU ÄR JAG HEMMA IGEN!

Vilken vecka! Jag kom hem runt två-tiden idag efter en helt fantastisk vecka i kärlekens tecken. Så mycket kramar och värme från så många underbara människor har jag aldrig fått under hela mitt liv tror jag. Åh vad jag behövde det känner jag för att orka med mitt outhärdliga men ändå oundvikliga kraftprov till veckan.

Sofia hade med hjälp av ass julpyntat, klätt granen och bakat småkakor. Oj vad jag uppskattade det, att äntligen slippa det för en gång skull, ok! det såg inte ut som när jag brukar göra det, det gör mej absolut inget, det duger så bra ändå. Kanske en ny tradition!

Just nu är jag helt utmattad känns det som, förstår inte att sådan känslostormar kan sätta mej i sådan total utmattning. Det sista dygnet tillsammans med systrar, svågrar och otroligt härliga vänner och inte minst Peters konsert på Globen igår har varit alldeles, alldeles, alldeles underbart. Så nu hoppas jag att jag kan plocka fram dom tröstande ord som viskats i mitt öra och värmen från alla kramarna när jag som mest behöver dem.

TACK TILL ALLA SOM DELAT MED SIG AV SINA KRAMAR OCH VÄRMANDE OCH TRÖSTANDE ORD.

HEJ DÅ OSLO! MOT SNÖKAOSET I STOCKHOLM

Resan mot Arlanda igår blev försenad pga snökaos i Stockholm, därför så fick vi inte lyfta förrän en timme senare. Men min väntan ombord gick alldeles utmärkt för jag hade trevligt ressällskap, en kvinna i min ålder från Stockholm och vi hade så trevligt samtal och kramades innan i skildes. Hon skulle köpa 2 st cd-skivor när hon kom hem, "Jag kommer hem igen till jul" och "Eastside Stories"

Nu ska StoraSyster och jag snart bege oss iväg till Globen och centrum där vi ska träffa lillaSyster och norrbaggarna :-)))

SPECTRUM I GÅR

Sitter ensam "hemma" några timmar ikväll. Värdfolket är på julavslutning på någon av barnbarnens skola, jag var också inviterad, men tackade nej pga min förkylning.

Jag tänker tillbaks på gårkvällens begivenhet på Spectrum. Ännu en arena som var näst intill fullproppad av förväntansfulla åskådare, ca 6000 norrmän och en svensk, ja sån är det. Så många härliga människor jag har träffat och kramat, sådana som jag aldrig träffat live tidigare, men ändå känner, känns det som, tack vare internet och i synnerhet Peter som gjort att jag vågade ta steget ut ur bubblan, höja blicken och se att det fanns något bortom min lilla "trygga vrå". Jag hade väl aldrig farit till Oslo och kramats på Spectrum med Peter och alla de andra eller suttit här på 8:e våningen ensam en onsdagkväll, eller varit på Scandinavium och bott på Gothia Tower och suttit och ätit världshistoriens längsta hotellfrukost.

Så till KONSERTEN med stor bokstav! Alltid lika otroligt skickligt framfört sångmässigt, eller tom ett strå vassare än förra året, det är det som är det unika med Peter! han utvecklas fortfarande trots att han har varit med såååå länge i branchen. Det gångna året har gjort stort avtryck och inverkan på Peter. Lugnet, självkänslan, tryggheten och i synnerhet tilliten till livet syns i hela hans kroppsspråk, som tex igår när några saker under konserten pajade, inte för ett ögonblick visade han osäkehet eller irritation eller kom av sig, utan han fixade det med en klackspark. Okej! rutinerad kan man ju även säga, men "shit happens!" *ler*

I morgon tackar jag för mej här efter fem dagars vila och ställer kosan mot Stockholm och stora syster kommer att möta mej på Arlanda.

EN HELT VANLIG DAG ELLER?

En helt vanlig tisdag kan man tycka! Vaknar en till dag i Oslo, natten har varit hyfsad och förkylningen är inte så farlig. Hotellfrukosten serverades som vanligt i överdåd på det här flotta rehab-centrat och butlern sköter sig oklanderligt.

Planerna för dagen-eftermiddagen-kvällen ger mej en viss oro, eller ska man säga fjärilar i magen. När och hur ska vi lägga upp det här, tänk om vi krockar i kurvan på väg in till badrummet, när vi kommit på att det är alldeles för hög tid att börja piffa till sig. Plötsligt så började jag att fantisera om den värsta olyckan, där jag krockar med Mona i kurvan, stöter i och stuper över tröskeln i till badet, ty! det är en väldigt hög tröskel. Hur jag slår huvudet i badkaret, bryter en fot, krossar ett knä och troligast också slår ut några tänder samt bryter av en handled. Ambulans tillkallas och jag får tillbringa mina sista dagar här i Oslo på sykehus istället för på PETER JÖBACK KONSERT PÅ SPECTRUM

Men ty och emedan, så blev det inte tack och lov. Vackra blev vi i lugnt och sansat tempo. Vid tretiden åkte vi på resturang och spiste en god middag, plankstek och ett glas husets röda. Därefter reste vi in till byn och väntade in en helt gäng konsertlystna kända och icke kända norska vänner. Vi hade reserverat bord på ett jävla ställe rätt över gatan från Spectrum som heter "Fiasco" och det var ett passande namn, en hemsk drittmusik spelades där inne och fullt med redan berusade ungdomar.

Snart så var klockan 19.00 när vi skulle få våra biljetter och vi äntligen kunde lämna oväsendet och gå över gatan.

DAN FÖRE SPECTRUM !

Vaknade tidigt idag, mardrömmarna kom i kapp mej ändå och så kände jag av en förkylning bak i svalget och näsan. Men jag satte mej en stund med en "vanlig-mugg" (Mona har en sån där fiiiiiinnnnn mugg hon också men tror sig inte använda den) kaffe hos Mona, som naturligtvis var vaken redan. Sedan lyckades jag somna om några timmar till. Ljuset hade återvänt och en ny dag låg framför oss, med nya möjligheter.

Gårdagen var ju alldeles förskräckligt lat och konstig, så idag var vi bara tvungna att försöka åtminstone ta hissen ner åtta våningar, gå de fem stegen till bilen som Kjell kört fram, mödosamt sätta sig i den och åka till ett jättestort köpcentra en bit härifrån och handla mat bla samt att apoteket fick ett besök av oss.

Så nu sitter vi här igen med varsin pc, mätta och belåtna. Förresten! Kjell är en alldeles utmärkt äkta make, för han lagar hur god mat som helst. Idag åt vi lax. potatis, sås och ättiksinlaggd gurka. Vad som kommer att hända resten av kvällen vet jag redan, pc:n i famnen tills ögonen blöder. Det här kan man kalla rehab-center in Oslo.

I morgon så tror jag med bestämdhet att det kommer att vara mer action i kärringarna här uppe på berget.

NU ÄR JAG I OSLO!

Hej igen! Ja nu sitter jag i Oslo hos min härliga vän några dagar och inväntar nästa konsert. Det är luciadagen och solen lyser, det är långt mellan gångerna man ser den förresten. Jag har sovet som en stock den här natten, inte en endaste mardröm lyckades nå mej, minns inte när det hände sist.

Det har ju varit några intensiva dygn. Reste med fakiren i fredagsmorse och anlände Göteborg och Gothia Tower kl. 13.30. Där satt mina vänner i foajén och väntade på mej. Kramkalaset började! Jag tog ett glas rött tillsammans med dem och vi satt länge och trivdes där nere och liksom satt och väntade och hoppades på att NÅGON skulle tvär komma förbi. Vi visste nämligen att NÅGON bodde på samma hotell och Mona hade ju redan lyckats vara framme och TA en KLEM, så hon var väldigt rädd om sin högra kind, så att jag inte skulle gnussa för mycket på den :-))). Men när kl. närmade sig 16.00 fick vi lov att ge upp för vi skulle på rummen och fixa till oss och sedan gå ut och äta innan konserten. Klockan fem sammanstrålade vi i foajén och gick på en kinaresturang. Där satt jag ensam svensk med sju norska vänner och inväntade......

KONSERTEN ja! på Scandinavium. MAGISKT! Jag vet inte hur jag ska förklara det, men något märkligt händer alltid när den mannen kliver upp på scenen, den blir liksom glödhet, fast han står där i sin enkelhet. Hur det kan komma så mycket vackert ur en helt vanlig människa är oförklarligt, men HAN BARA GÖR DET Nu har jag som sagt en konsert på tisdag på Spectrum här i Oslo och sist men inte minns Globen på fredag.

KVÄLLEN INNAN

Tidigt i morgon så beger jag mej iväg på Julkonsert och batterisladdar-veckan. Äntligen så är det dags för Peters bejublande julkonserter och hur konstigt det än verkar så har jag tagit det beslutet att hänge mej åt detta otroligt underbara evenemang.

Dagens möte var lika jobbigt och känsloladdat som jag hade befarat. På darrande ben gå vi in och planera sonens begravning. Att vi någonsin skulle behöva uppleva detta fanns aldrig i vår vildaste fantasi, men verkligheten har trots allt kommit i kapp oss, så nu satt vi då där darrand och med gråten krampande i halsen och näsdukarna i beredskap. Efter flera timmars vånda, så var vi underligt nog ändå hemma, helt tomma och utpumpade. Ännu ett steg är avklarat.

Just nu förstår jag egentligen inte vad som händer runt omkring mej, väskan är packad, biljetterna framlagda och taxin är bokad inför resan till flyget i morgon och i morgon den här tiden så sitter jag på Scandinavium i Göteborg och lyssnar på Peter.

Hoppas att jag får kraft av alla underbara upplevelser och härliga vänner och möten under den kommande veckan.

JULLUNCH

Idag bjöds vi på den årliga jullunchen på jobbet och samtidigt blev två av mina arbetskamrater pensionsavtackade med presenter både från landstinget och avdelningen. Tomtegröt med kanel och socker, skinkmackor, glögg och pepparkakor med grönmögelost till. Det var riktigt gott, fast innan var jag lite tveksam inför ätandet, för jag har liksom ingen matlust nu för tiden. Tur att reptilhjärnan ändå säger till att jag måste äta, annars vet i fasiken hur det kommer att sluta.

I morgon har vi ett jobbigt möte jag och maken, men det är bara att bita ihop och ta steg för steg. Det man inte dör av, blir man stark av, sägs det.

SÅ VAR ISEN BRUTEN

Vilken tur att jag har så härliga arbetskamrater och ett så trevligt jobb! Mina fyra timmar där uppe på 7:an funkade riktigt bra, alla är så avslappnade och sköna och jobbet sitter ju liksom i ryggmärgen, så jag behövde inte anstränga mej. Ok! en av timmarna låg jag ju och fick en ny 14, så nu är jag symetrisk i facet också, jag säger då det! TACK BENGT OCH HELENA på 8:an.

VECKA 50

Den här veckan som kommer har jag tänkt försöka jobba måndag till torsdag, som tur är det bara fyra timmar/dag och jag har med reservation sagt att om det blir för jobbigt så slutar jag tidigare, men jag måste ut och prova, har blivit väldigt skygg sedan det tragiska hände, som om jag har något att skämmas för, vill inte möta folks blickar och medlidande. Men i morgon så ska jag få en ny tand, jag pressade ju sönder en, den där dagen och min underbara tandläkare förbarmade sig ju över mej i måndags och nu är det dags för nästa sköna besök i hans behandlingsstol. Tänk att jag behöver så lite för att njuta, att luta mej tillbaks i stolen hos "bengan" och få bli omhändetagen.
En annan njutbar sak för mej är att gå ombord på ett flyg, spänna på sig the seetbelt, stänga av mobilen och bara låta ödet bestämma om jag ska komma ner igen med livet i behåll.

NU RÄCKER DET!

Jag satt i bilen idag, hade lite ärenden som bara var tvunget att uträttas.
I bilen kommer jag alltid på saker och tänker högt och förnuftigt med mej själv.
Tillsammans med musiken som strömmar ut från cd-spelaren tänker jag så klart och löser de flesta gåtorna. Okey! det kan kanske vara med en viss risk också, för det händer inte allt för sällan att mitt resonemang framkallar tårar som skymmer sikten.
Idag var det en sådan dag. Var och tömde brevinkastet och plockade ihop de mest personliga sakerna i "lägenheten". Egentligen så förstår jag inte hur jag orkade, men det är just det som är frågan som har ett självklart svar. Vad har man för val? Inget! det är bara att bita ihop och göra det som är tvunget.
Därför så är min rubrik i kväll "nu räcker det", för nu är jag så otroligt trött på alla motgångar och att vara stark och duktig, något som förföljt mej under en lååååååååång tid.
Tänk att få vakna upp en dag och alla bekymmer är som bortblåsta, axlarna nedsjunkna, inga fler sönderpressand tänder, solen skiner och alla nära och kära är glada, friska och lyckliga.

OCH PLÖTSLIGT STANNADE LIVET UPP!

Det här tillägnar jag min son Erik som nyss lämnade oss!

Du lilla människobarn, en annan kvinnas kött och blod.
Du skänkte sådan lycka, jag förut ej förstod.
Du lockat mej till skratt och drivit mej till tårar
däremellan din charm bedårat.
Din lilla bruna kropp, Din svarta huvudknopp.
Din vilja var stark, Du nådde jämt ditt mål,
nästan mer än en mamma tål.
Fast Du ej har vuxit under mitt hjärta, ej heller har
jag fött dej med smärta, var Du det bästa som
någonsin hänt mej.
BEHÖVER JAG SÄGA ATT JAG ÄLSKAR DEJ.
Gud vad jag saknar dej Erik!