OCH PLÖTSLIGT STANNADE LIVET UPP!

Det här tillägnar jag min son Erik som nyss lämnade oss!

Du lilla människobarn, en annan kvinnas kött och blod.
Du skänkte sådan lycka, jag förut ej förstod.
Du lockat mej till skratt och drivit mej till tårar
däremellan din charm bedårat.
Din lilla bruna kropp, Din svarta huvudknopp.
Din vilja var stark, Du nådde jämt ditt mål,
nästan mer än en mamma tål.
Fast Du ej har vuxit under mitt hjärta, ej heller har
jag fött dej med smärta, var Du det bästa som
någonsin hänt mej.
BEHÖVER JAG SÄGA ATT JAG ÄLSKAR DEJ.
Gud vad jag saknar dej Erik!