Hårdare 17-åring har aldrig skådats

Debra Graniks bronshästvinnare är en ”Mörkrets hjärta” i ett skräpigt amerikanskt vinterlandskap. En sanslöst mörk och sanslöst bra berättelse
Jessup Dolly kan koka metaamfetamin bättre än någon annan i trakten. Hans laboratorium exploderar aldrig. Han levererar snabbt och gör bra knark. Han verkar dessutom älska sin deprimerade, på gränsen till invalidiserade hustru samt sina tre barn. I landskapet där Jessup Dolly rör sig är nämnda egenskaper dygder. Här någonstans i Amerikas ökända Ozarkberg är hustrumisshandel och barnaga en vardag och brottslighet i olika former den främsta inkomstkällan.
Folk bor i skjul och husvagnar, utbrända bilar och skrot pryder tomten. Alla är släkt med alla, man äter ekorre och lär sig skjuta innan man kan gå. Det enda problemet med Jessup Dolly är att han är ute ur fängelset mot borgen och att han har satt skjulet där familjen bor i pant och därtill försvunnit.
”Winter’s bone” inleds med korta tagningar på Jessup Dollys äldsta dotter Ree (Jennifer Lawrence). I ett svinkallt, skräpigt och snölöst vinterlandskap ser vi hur hon hänger tvätt, kammar sin mammas hår, lagar härsken mat till sina småsyskon eftersom hon inte har råd att köpa färsk. Vi förstår vilket skitjobbigt liv hon har och att hon inte går i skolan. Vi märker också vilket enormt ansvar som vilar på hennes axlar och undrar om man kan ha det värre.
Då anländer polisen till stugan. Sheriffen kliver ut och förklarar att om pappa Jessup inte infinner sig till rättegången kommer huset att tas ifrån Ree och hennes familj. Med två veckor på sig innan de alla hamnar på gatan blir det Rees uppgift att hitta sin farsa.
När jag ser ”Winter’s bone” tar det inte lång tid innan jag tänker på Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. I sökandet efter sin far rör sig Ree längre och längre bort från det som kallas civilisationen. Hon är på väg uppför en flod som har sin källa i skräck. På vägen möter hon de empatilösa, de laglösa, de hjälplösa. Att vända om är inget alternativ, hon kan bara marschera vidare, till synes rakt in i döden.
Resan gör Ree starkare och klokare, och den enda tröst som finns att hämta i denna sanslöst mörka berättelse är att hon får en smula sällskap på vägen.
Regissören Derbra Granik gör inga fel. Där ”Winter’s bone” skulle kunna bli tårdrypande blir filmen i stället stadig. Där berättelsen skulle kunna vara moraliserande är den i stället märkligt saklig. ”Winter’s bone” går inte till överdrifter men innehåller några av de absolut tyngsta scener jag någonsin sett. Ungefär som med ”Mörkrets hjärta”. Och ur helt vidriga förhållanden växer en mycket ovanlig hjälte fram: Ree.
Hårdare 17-åring har aldrig skådats. Mjukare och vänligare tonårstjej finns inte heller.
När hon lär sina småsykon skjuta ekorre och skinna dem blandas hennes båda sidor. Så ömt hon visar lillebror hur man drar pälsen av ett djur med bara händerna.
Jane Magnusson