HÅLL OM MIG!

Ensamheten känns just i dessa dagar som en käftsmäll. En tung vecka med mycke tankar om sorger och bedrövelser som drabbar alla stackars människor i Japan och många andra länder som till exempel Libyen och angränsande länder vid Medelhavet. Vad händer med vår jord och vad placerar jag mina egna problem, är dom alldeles för fnuttiga med tanke på dessa katastrofer? Allt känns så förvirrande och jag skäms över att jag klagar men kan inte hjälpa det. När tsunamin sköljde över Indiska Osianens alla angränsande länder och skördade hundratusentals människoliv, så sörjde jag det tillsammans med min familj och hade dem i min direkta närhet hela den julhelgen och en lång tid därefter. Det var skönt att ha någon nära, någon att tala och förfäras med. Trösta varandra med kroppslig kontakt, små flyktiga beröringar, så att man kände att man inte var helt ensam och ändå har en tillhörighet. Till skillnad från nu, jag sitter och förfäras i min ensamhet, lägger armarna runt mina axlar och kramar om mina tattoos. Hur ska det här sluta?