Jag får panik, ont i magen och superångest. Det känns så emotsägelsefull, jag får liksom inte ihop det. Hjärnan säger att jag är ung, pigg och vill en massa kul saker. Kroppen skriker, STOP på belägg, människa, så här kan du ju inte göra med mig. Plötsligt inser jag att tiden är så knapp och packningen är långt ifrån klar. Planerade aktiviteter som gör att jag ska hålla huvudet ovanför vattenytan och tvinga mig vara social känns oöverstigliga en dag som idag. Var ska jag börja, kanske det är idé att skriva en lista och stryka ett streck för varje utfört moment? Precis så gjorde jag för ett år sedan, ja så får det bli! Jag ska nog ha det jämnjävligt hela tiden för trevligheter gör mig deppig strax efteråt och nu har jag ju haft trevligt sällskap och ÖGON & ÖRON-godis igen, det straffar sig. Men tusen tack Anna, Kari, Roger och sist men inte minst Peter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar