Som min reumatenläkare sa, "Gun, du ska vara glad och ha det varmt!" Tjenare! Det ledsna började redan sent i gårkväll där jag satt i min säng och skulle summera dagen som vanligt med ett tänt ljus. Plötsligt kom tankarna så starkt till Erik igen, en film där både glädja och sorg tillsammans med honom spelades upp. Minnen och saknad efter honom smärtar fortfarande och underligt nog alltid runt den 28:e-29:e varje månad, då är han som mest aktiv i mitt huvud, nu mer än någonsin! Efter mycket om och men lyckades jag till slut somna. Vaknade med en tung känsla i kroppen, frusen och nedstämd. När jag fryser kommer det inifrån, så inget annat hjälper än att aktivera mig kroppsligt. Dammsugaren och skurhinken fick bli mina kavaljerer i nästan två timmar. Utmattad men varm satt jag mig för att vila och då började helvetet igen, jag blev som en isbit. Jag käkade lite lunch, klädde på mig varm och tog en långpromenad i tjugograders värme. För säkerhets skull tog jag promenaden genom skogen och på undanskymda slingerkrokar, så att jag inte skulle synas. Väl hemma igen somnade jag helt utmattad under filtar i min soffa. Det här är skitkul, jäkla sklerodermikärring, både kropp och själ sliter ont av det här eländet. Tack för tipset Dr Grethe! Erik kan jag aldrig få tillbaka, det måste jag lära mig att leva med och tillåta mig att gråta över ibland. Men vad gör jag åt kylan som alstras inifrån skelettet? Gud va jag gnäller och klagar nu för tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar