STAYFRIENDS

Eva känner dig, Gun!
Ibland kan jag undra hur det egentligen gick till under det kapitlet i mitt liv,
skoltiden och i synnerhet de första ångertfyllda 6 åren.
För att vara en spinkig, rödhårig, fräknig och ovanligt ful,
glest mellan tänderna och dessutom gravt dyslektiker,
så vet i fasiken hur jag trots allt överlevde och inte gjorde processen kort.
Fast jag hade ju ett ess i ärmen, jag var snabb som en vessla,
bra på gympan och troligast en tacksam kompis som inte konkurrerade om killarna.
Jag tror att det är så mina gamla klasskompisar minns mig!

Varför är jag och klöser i det här nu då, kan man undra?
Jo, än en gång har jag fått en pling från StayFriends om en gammal klasskompis som "känner mig" och nu förstår jag varför jag inte minns nästan någon alls från den tiden.
Det var allför plågsamt och ångestfylldt, så jag har lagt den tiden långt,
långt in i det där skåpet som jag inte vill nudda vid mer, ej mindre öppna.
Gamla demoner som gör sig tillkänna och som jag inte vill bli påmind om.
Då förstod jag inte bättre, men nu en hel livstid senare förstår jag varför jag har haft svårt att finna min egen självkänsla och tillit.
Jag ville vara alla tillags och försöka smälta in, trots min ynklighet och det funkade!
Det är väl därför jag alltid känt mig som en bluff, rädd att bli avslöjad som den!

Skönt att jag har lyckats vända blad och lärt mig på egen väg och med hjälp av min Räddare i Nöden att våga ta för mig i det här kapitlet!
Tyvärr Eva, jag minns inte dig!

Klassfotot är från Nylandsskolan anno 1963, 6:e klass.
Jag sitter på första rad, (som alltid, *ler*) och har en Beatles-gitarr på koftan!