KOMPLEX

Luddes stuga, alldeles bedårande vacker i all sin enkelhet med sitt gamla gråa och väderbitna timmer och tillika den vackra skihagen, som omgärdar det hela, precis som förr!
När ordet komplex knappast var uppfunnet, när man såg ut som gud skapade oss, ända tills döden skilde oss åt.
Inget fix och inget trix för att passa in.
När man klädde sig efter vad vädergudarna tillät och inte modet.

Nå, vad har nu det med komplex att göra?

Jo, så här är det!
Temperaturen börjar ju snudda vid sommar nu, åtminstone här nere i mina breddgrader och innevånarna har för länge sedan vinterförvarat sina dunjackor, vantar och framför allt merinoullstrumpbyxor tillika sockor och underställ.

Idag var jag "precis som vanligt", höll jag på att säga, till gymmet, åttonde gången förresten den här månaden. Det får duga!
När jag kom dit, var det redan full rulle inne i en av gympasalarna med 60-70+ are som skuttade omkring under ledning av en superhurtig qvinna.
Men jag i min vana trogen hoppar ju över sådant, ensamvargen som jag är.
Så, när jag kom in i omklädningsrummet var jag helt själv och behövde inte tänka på att någon såg mina defekter och skavanker, typ skrynkligt skin som hänger lite här och där, åderbråck och missprydande celluliter.
Och för att inte tala om mina långkalsonger i merinoull.
Som jag gömmer noga under alla mina kläder, innan jag går ut till gymmet.
Alltid!
Två timmar senare, åter till omkäldningen.
Alla "tanterna" har försvunnit sedan länge, tack o lov!
Men två unga tjejer är där, men precis klara och går därifrån i endast sina träningskläder, en nätt liten jack över axlarna och skona i handen.
Så nu kan jag smuggla fram mina långkalsonger igen och snabbt som en vessla dra på mig dom och långbyxorna över, PHU!
Mitt stora komplex är dolt och jag kan i normal takt sätta på mig resten.
Det här är ju löjligt!
Varför kan jag inte acceptera att jag ser ut precis så här, rynkig, gammal och grå och i stället försöka se mig som Luddes stuga, vacker i all min nakenhet, med eller utan långkalsonger.