Tänk att jag blir så varm inombords när jag tänker på att jag är såååååååå efterlängtad av mina nära och kära.
Efter ännu en arbetsvecka och ett helvetets snöoväder och nu en otrolig köld dessutom, så känner jag trots allt en otrolig värme när jag tänker på att efter vintern kommer en vår och hopp om en ljusare framtid även för mej. Just nu står jag med flyttkartonger upp över näsan. Så var jag än vänder mej så tornar det upp sig, snö eller kartonger. Hur omtiverat kan det inte kännas att veckostäda i detta kaos,nu gäller det bara att försöka överleva en vecka i taget. Eriks tillhörigheter vandrar fram och tillbaks mellan oss och det känns som värsta loppisen utspelar sig. Efter trettio år i samma hus och samma saker runt oss, så upptäcker jag vid närmare granskning att det bara är en massa gammalt skrot som vi vant oss med och aldrig reflekterat över att det kanske skulle ha bytts ut till lite mordernare.
Om två veckor får jag äntligen ett litet avbrott från den här knoget och bergen runt mej, för då, äntligen, äntligen, äntligen är det dags för en tripp ner till Stockholm, Nynäshamn, SYSTRAR och svågrar och framför allt Bergwaldhallen och PETER. Om jag får sova på en rumssoffa är bonus, hade kunnat sova på golvet om så vore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar