Det började redan när jag vaknade i morse, den där klumpen växte sig större och större i magen. Först forstod jag inte vad det var för något, kände mej bara orolig, men efter att jag landat vid köksbordet med en mugg kaffe och en rostad mack, så insåg jag att idag skulle mina andetag ackompanjeras med suckar så jag näst intill svimmar av syrebrist, panikångest- panik + ångest= hjälp mej härifrån- jag vill bara ligga kvar i sängen under täcket- säg till mej när allt är över.
Ta dej i kragen, ryck upp dej kvinna, sätt tänderna i något! OK, en rostad till och sedan hjälpa Sofia upp i permon.
Vika ihop hans sista tvätt som hänger på tork från igår och sedan tryck ner så mycket som är möjligt i en resväska inför trippen om två veckor och det blev precis 20 kg. Resten av dagen blev ingen glädjehöjare direkt.
Nu lyfte jag just blicken och hans vackra bruna ögon möter mina trötta gröna från ett fota framför mej. Gud om han kunde säga något, eller blinka till, men inte ett enda tecken. FAN!
En riktig skitdag egentligen med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar