Idag är det precis ett halvår sedan Erik gick bort! En tisdagkväll 23.00, det ringer på dörren och jag vaknar, tänker! vem är det som ringer på den här tiden. Rycker åt mej morgonrocken och går ner för att öppna, men kastar först en snabb blick ut genom fönstret för att se vem som står på bron, men ser bara något stort och svart. Ändå öppnar jag som den laglydiga och dumdristiga medborgare jag är. Och där står två stycken poliser i full mundering och meddelar mej, " vi har något tråkigt att meddela, Erik är död ". Jag känner en hand som vrider om mitt hjärta, tappar andan och det svartnar för ögonen och säger att jag måste väcka maken. Går upp för trappan, mår illa och är svimfärdig men gråter inte. Stig däremot skriker och gråter, men jag är fortfarande i chock och kan inte fälla en enda tår. En timma senare lämnar poliserna oss och vi sitter och två vilsna figurer och försöker trösta varandra. Stig somnar till slut, men jag sitter vaken i min säng hela natten och fäller inte en enda tår, inte förrän tidigt på morgonen när jag inser att jag inte kommer att orka fara på jobbet, utan ringer till min chef och ska meddela mej. Då bryter det ut, jag gråter hejdlöst i flera dygn, ögonen var förmodligen alldeles röda och svullna.
Det har hänt mycket sedan dess!
Gud vad jag saknar dej Erik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar