Den här bloggens inledande ord från mig var väl en aning glättig och om hopp om att den skulle innehålla mestadels glädjeämnen som jag skulle berätta om.
Men när jag känner efter, fast det ska jag väl kanske inte göra, så blir jag lite deppig.
Tidigare i mitt förra liv, när jag fortfarande bodde i Umeå och "levde" mitt familjeliv, med allt vad det innebar, sjuka barn, missbruk, diagnoser, jobb och min egen sjukdom. Då kände jag inte efter, eller hade väl inte tid och ork att känna efter kanske.
Nu har jag tid och fyyy fannnn, vad jag känner nu.
Eller så har det kommit i kapp mig, sklerodermin alltså.
I lördags kväll var jag till syrran, vi skulle grilla! Solen sken och det var riktigt fint där ute på hennes grillplats. Tydligen varmt dessutom och framför allt i direkt närhet av grillen, ändå frös jag som en tok och fick låna en extra fleesjacka över min jeansjack. Mina händer var som vanligt blålila och stela!
Pia såg ju hur jag hade det och frågade om jag inte var orolig, men jag nekade till det av gammal vana, som om , vad är det lönt.
Men egentligen så är jag nog det i allafall.
En dag som den här till exempel, när jag knappt orkat något alls, bara tagit en sväng till ICA fram och åter som tar ca 30-45 minuter.
Resten av dagen har jag sovit i soffa igen, förutom att jag googlade lite på sklerodermi igen, för att om möjligt försöka förstå vad som kommer att hända.
http://hem1.passagen.se/ebos/sklero.html
Kan det vara ett skov, eller håller jag på att bli kanonförkyld? Ja, så ungefär känns det!
Dagens bild på "Karpen" får symbolisera mig och mitt vackra fejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar