15:e SEPTEMBER -84

Planet tvärbromsar och Duns så är vi nere.
15 sep-84 lokal tid 14:00.
Efter en liten stund får vi kliva ur planet.

Äntligen står vi på flygplanstrappan och andas in de varma tropiska vindarna, vi går in i ankomsthallen för nu skall vi genom passkontrollen, hämta ut vårt bagage, växla pengar osv.
Men vadå?! inget bagage?! inte en enda väska.
Mamma håller på att bli snurrig, gråter nästan!
Vi får hjälp av en kille som jobbar där, vi fyller i ett stort papper, sedan var det bara att vänta och hoppas att det skall dyka upp.
Det här missödet hade nog med strejken på Arlanda att göra.
Trött och besviken går vi ut och söker rätt på våra kompisar som väntar på oss tillsammans med en kille som har kommit för att möta oss. Han heter Roy och kommer från Guest House där vi skall bo.
Roy och de andra tröstar oss och säger att det säkert ordnar sig och att vi får låna kläder och andra förnödenheter av dem tills vi hunnit skaffa nytt.
Vi klämmer in oss i Roys lilla buss. Nu följer en 1½ timmas lång bussfärd som vi aldrig skall glömma.
Slingriga vägar, massor av trafik huller om buller, folk överallt, växtlighet och värme.
Roy signalerar några gånger, kör fram till en stor järnport och stannar. Genast öppnas porten från insidan av en kille, vi kör in, nu är vi framme där vi skall bo i tre veckor.

Oj va vackert det var där inne!

Plötsligt är vi omgiven av en massa bruna, vackra män och kvinnor som välkomnar oss och bjöd oss på kall läskande dryck.
Detta var personalen som skulle sköta om oss den här tiden.
Så kom Mr. Niel, han välkomnade oss och sa att vi skulle få fara och träffa er barn redan den här första kvällen.
Först kunde vi gå till våra rum och vila en liten stund, duscha och byta om, sedan komma ner på tea och smörgås innan det var dax att åka.
Barnhemmet där du bodde låg ca 4 km bort, så det var bara att hoppa in i Roys buss igen.
Efter ett tag signalerade Roy igen och en ny stor järnport öppnade sig.
Nu var det spännande må du tro!
Vi var framme på barnhemmet, ett underbart vackert ställe med massor av mörka söta flickor i vita rockar som log och skrattade mot oss med sina vita fina tänder.
Vi fick sitta ner i ett rum och vänta en liten stund.
Mr.Niel kom och sa att Samanthas föräldrar kunde komma med.

Vi kom in i en liten barnkammare med fyra små spjälsängar med överhängda moskitnät i rosa och blått.
Mr. Niel gick fram till Din säng och lyfte upp dig och överäckte dig till mig.

Du var så vacker och jag så lycklig så jag grät av lycka.
Pappa hade besinningen kvar, så han knäppte några kort.
Kan det vara underbarare och finare än så här att få barn?
Så fick vi ta dig med oss ut till sofforna, de andra föräldrarna kom också med sina pojkar efter en stund.

Oj vilka stolta föräldrar vi var alla.
Klockan är nu 6 på kvällen, så det är matdax för er.
Sköterskorna kom med vällingflaskor till oss. Det måste erkännas att det kändes lite bak-och-fram att ge välling, ingen av oss hade ju gjort det förr. Va du var liten att hålla i och sprattlade gjorde du också. Men efter en stund ordnade det sig och du drack upp din välling.

Vi var hos er ett par timmar den kvällen, sedan åkte vi tillbaka till Guest House. Vi satt en stund och pratade med de andra om allt som hade hänt denna händelserika dag. Den kvällen gick vi i säng tidigt för mer än så här orkar man inte under ett dygn.
Ner med moskitnätet och i säng!