Gamla vanor kan vara svåra att sluta med, framför allt om det när något som man gjorde redan som mycket liten och att det var något som gav lugn och trygghet.
Jag har min gamla "snuttefilt" kvar, till min stora glädje!
Helt omedveten om det, så sitter jag och tvinnar min hårslinga "precis som vanligt", precis som "häromdan" när jag var en liten lockig och rödhårig flicka någonstans i Nyland, Ångermanland, Sverige.
Så underbart oskyldig och omedvetande om den stora världen där ute, då!
Och så mjuk och trygg hårslingan var!
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och mycket har förändras, både på gott och ont!
Jag kan inte minnas att jag hade vare sig napp eller en riktig snuttefilt som liten, vad jag minns var min gamla nalle å så toffsen.
Nu vet jag dessutom att världen är betydligt större och vidunderlig än vad jag någonsin kunde ana.
Och nu behövs hårslingan mer än någonsin.
Vilken himla tur att det var just den högra pekfingerbiten som fick stryka på foten den 30/10-07, för jag kan ju fortfarande snurra hårslingan runt vänster pekfinger, precis som vanligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar