TALL SHIPS RACES

Jodå, jag har varit till och återkommit från noboland/Norge!

Så nu har jag ingått i den behövliga dvalan, trött som fn!
Jag kom hem i tisdagskväll efter sju timmars färd, från dörr till dörr!
Man skulle nästa kunna tro att jag har rest "on the sea" faktiskt!

Det är just vid sådana här tillfällen som jag känner av min begränsning och trötthet, jag har sovit mig fram nästan hela vägen!

Men från det ena till det andra, det har varit ett otroligt givande avbrott i min annars så triviala vardag här hemma. Det är just sådana här små, men välgörande utflykter i glada vänners lag och ögon och örongodis som gör livet värt att leva på gamla dar.



Mitt härliga värdfolk Mona och Kjell tog mig ännu en gång till Holmenkollen, som nu står klar i all sin värdighet.

Sist vi var där var i slutet av augusti 2011 och då var det en byggarbetsplats och i full färd med att färdigställas inför VM.
En dag i byn hann vi också med, med promenad på Karl Johan, Akers brygge och lite varstans i strålande solsken.

Höjdpunketn på min vistelse i naboland var avslutningskonserten till Tall Ships Races i Fredrikstad med Peter Jöback och Heidi Gjermundsen Broch och stor 33-manna symfoniorkester.
Det hela avslutades med ett specialkomponerat fyrverkeri!
Kommentaren om konserten: Underbar, precis som vanligt när Peter står på scenen och Heidi, hon var en alldeles bedårande lokal sångerska som passade jättebra i duetterna med Peter och även när hon sjöng sina solonummer!
Det bjöds på allsköns musikaler, så som:
Why God, Why? ur Miss Saigon.
Guldet blev till sand, ur Kristina från Duvemåla.
Du måste finnas, ur Kristina från Duvemåla.
Gethsemane, ur Jesus Christ Superstar.
Music of The Night, ur Phantom of The Opera.
Anything You can do, ur Annie Get Your Gun. (Där fick jag också vara med på ett hörn!)
Annars vore jag inte jag, ur Livet är en schlager.
Och många, många fler musikalpärlor!
Konserten avslutades med en av mina absoluta favoriter,
Come What May, ur Moulin Rouge!
STÅPÄLS!!!

Fredrikstad-Isegran ligger omkring 10 mil från Karihaugen, så klockans visare stod på 02:45 när jag släckte lampan något övertrött och proppfull av endorfiner, så när det var dags att ta första kaffemuggen vid åttasnåret, visste jag knappt var jag var någonstans, som om jag var bakis, fast jag var spiknykter, ja, du vet hur det känns!

I god tid innan avgång skjutsades jag i spöregn ännu en gång till Gardermoen.
Och nu fick jag återigen skanna mitt bagage på rullbandet, det går framåt med utvecklingen, inte bara med mig utan även hos Norwegian, det gäller att inte stagnera!