1:ans buss, Ultra!
Tre hållplatser kvar innan vi är hemma!
Nästa, Liljansberget, och jag riktigt känner hur det knyter sig i magen på Sofia, precis som på mig!
Det var här Erik hade sin sista adress innan han blev förflyttad till Rättspsyk i Sundsvall, "där kan inget ont hända honom"!
Vi liksom stelnar alltid till när vi passerar det här bostadsområdet, ändå hann han ju bara bo där i några månader, men det var ju ändå hans första egna lägenhet, en ny, fin, stor etta med sovalkov på 40 kvadrat!
Stackars Sofia, som alltid blir påmind om det förfärliga som hänt varje gång hon åker här förbi!
Hon är nog starkare än jag, som orkar konfronteras med minnen och platser dagligen.
Det är därför jag lämna Umeå, denna härliga stad, för alla minnen, alla platser och alla händelser som ledde till det ofattbara skavde och smärtade som ett, för alltid öppet sår!
Men varför fly från verkligheten?
Det finns alltid med mig ändå vart jag än vänder mig!
Ingenting kan stoppa mig nu, när jag har hittat dörren till mitt eget liv!
Jag vet att det var Eriks önskan och jag kan vara en bättre mamma för Sofia de gånger vi träffas och på distans, om jag mår bra!
Egoist, javisst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar