Då, när mina efterlängtade barn äntligen kom hem efter mycket möda och besvär!
Ty, det är inte helt besvärsfritt och smärtfritt att vänta adoptivbarn heller, om det var någon som trodde det, varken för eller efter "förlossningen"!
Alltså, smärta behöver ju inte alltid handla om fysisk smärta!
Naturligtvis fanns väl en litet tanke på främlingsfientlighet i världen, men inte här, inte här i vårt lilla fredliga land, som dessutom blev förskonat från de värsta farhågorna under andra världskriget! Här finns väl inget agg mot invandring eller färgade?
Men när Erik en dag kom hem från "dagis" och frågade mig, med andan i halsen, "mamma, mamma, inte är väl jag invandrare?"
Då gick sanningen upp för mig och sedan den dagen har jag alltid haft en liten obehaglig känsla i magen!
Hur vi tänkte när vi beslutade oss för att ännu en gång önska oss ett till barn och ett syskon till Erik, det var en självklarhet och fortfarande är!
Nu när jag ser hur allt har utvecklats i vårt samhälle, med främlingsfientlighet och rasism i stora drag, nu attackerades människor för sin hudfärg och sin tro och sexuell läggning!
Jaha, dessutom hur vi ser på funktionshindrade, ett inslag i vårt samhälle som bara är i vägen, bidragsberoende och måste ha assistans, "som ger arbetstillfällen" och inte är till någon nytta alls!
Ja, herregud vilken tur att vi fick våra underbara barn, med eller utan diagnoser, handikapp, underbara hudfärg, vackra ögon, härliga personligheter och framför allt kärlek och kunskap om olikheter, en kunskap oss vi vill dela med oss av!
En rikedom som gjort mig stark och modig inför livets fortsatta prövningar!
Med lite hjälp av min Räddare i Nöden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar