Idag är det precis sju år sedan jag kom hit med mitt flyttlass, eller, jag kom med flyg och bil, mitt bohag med lastbil!
Slutdestinationen var en andrahandslägenhet på Centralgatan, mitt första egna hem, all by myself!
Å tänk så bra det blev och som jag trivs, som en stor lottovinst!
Så vad passade väl inte bättre än att ta en promenad i vårsolen, skönt att sträcka ut och röra på kroppen efter tre dagar i horisontellt läge och i nästan total stillhet!
Påväg ner till centrum, passerade jag min gamla balkong som såg öde och övergiven ut, kanske den saknar mig.
Mina steg tog mig ner till Hamnen, Göstas trädgård och Svandammen, där jag träffade den här vackra svanen som kändes som en kär vän, som ville säga "grattis på sjuårsdagen"!
Firade även med min första "Knäckis" för säsongen, som smakade alldeles utmärkt!
Men Norrland då, saknar jag inte Umeå och Sofia då?
Självklart saknar jag Sofia, hon finns i mina tankar hela tiden och skuld och skam över att jag har lämnat henne där uppe och ständigt kommer egoistspöket och räcker lång näsa åt mig!
Fast jag försöker intala mig själv, att det var ett bra beslut att ta steget ut ur bubblan och även släppa henne fri, för vem vet om jag hade varit den där käcka, starka och godmodiga mamman i alla mina dar!
Nä, jag hade säkert blivit en trött, bitter gammal kärring som bara gnatat och hållit tillbaka Sofia!
Är det starkt av mig att inse mina begränsningar, eller är det självbevarelsedrift och en klapp på båda axlarna, alltså min djävul och ängel?
Vem har svaret och rätt att döma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar