Och allt är helt annorlunda mot hur det var då, en total förändring!
Livet har gått vidare, men jag tar mina promenader och ofta, som till exempel idag så styrde jag min lekamen ner mot centrum och hamnade inne i kyrkan där jag ännu en gång tände ett ljus för Erik och skrev några rader i den lilla bok som ligger där alldeles innanför dörren.
Det är inte alltid det känns så svårt, men idag fick jag lov att bita min i kinden för att avleda smärtan, men mina tårar i ögonen gick inte att hindra.
Konstigt, när jag kom ut ur kyrkan, så var världen där utanför "precis som vanligt", solen sken, livet gick i sin gilla gång, som om han inte fattades! Men för mig har han fattats i 912 dagar och kommer så att göra tills vi ses igen.
Saknar dig Erik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar