HALLOWEEN

Nu igen!
Och i dag tillryggalade jag 11703 steg, enligt min stegräknare i mobilen!
Jag visste det, jag har redan börjat tävla mot mig själv, det jag sa till syrran, så jag får se hur länge det varar innan jag blir tvungen ta bort den appen!

Nå i vilket fall som helst, jag har fick telefon från Sofias onkologläkare på förmiddagen, så nu har hon berättat lugnt och sakligt om vad som händer och hur det egentligen ligger till och vad det finns för något att göra för Sofia, så vi står på samma fläck som för ca 25 år sedan!
Väck inte den björn som sover, för den sover med ena ögat öppet och är rysligt lättväckt, därför görs ingenting, utan bara håller koll på blodplättarna och kanske någon magnetröntgen ibland!
Tumören växer och trycker mot höger lungspets samt aorta m m, så för att förhindra en blodpropp därav, så kan det behövas blodförtunnande ibland!

Så mer skräckinjagande än verkligheten behöver jag inte ha den här Halloween, trodde jag ja!

Nu har vi tyvärr ingen porttelefon under dagtid, endast från klockan 19:00 till 07:00, så plötsligt ringde det på dörrklockan 18:45, jag kollade i titthålet för säkerhets skull och där stod det ett gäng utklädda ungar!

Och som den snälla tanten jag är, så hämtade jag det sista av Gott & Blandat som jag hade kvar!

MED BLICKEN SÄNKT MOT MARKEN

Jag stålsatte mig idag och tvingade mig ut, trots att vinden slet i träden, så de få antal löv som fortfarande krampaktigt hölls sig fast, blåste iväg!
Temperaturen var inte nådelig, säkert någon grad på minusstrecken!
Så nu åkte vinterjackan och mössan fram, för jag bara måste ut, ut och andas och sträcka på nacken!
Som jag gick där med fortfarande sänkt huvud, så ser jag, just därför, den här ljuvliga lilla blyga tuvan, som blinkade till mig!
Så tack vare att jag kände mig låg, så fick jag se skönheten och därmed rätade på ryggen och nacken och med bestämda steg trotsade vinden och lyckades tillryggalägga en-och-enhalvtimma, lite drygt 8600 steg!

Lagom till jag kom hem, så ringde Sofia och meddelade vad som hade hänt hittills, typ, palliativa teamet hade varit till henne på dagcentrat/jobbet och tagit nya blodprover, eftersom hon ständigt får låga blodplättar och måste få blod!
Imorgon är en annan dag, då ska hon på plastikmattagningen och få armbågen kollad!

DET SUCKAS MYCKE NU!

Det går inte alls bra nu, riktigt jävligt faktiskt!
Det senaste beträffande Sofia, är palliativ vård i hemmet, med uppföljning av tumörens fortfarande sakta tillväxt, som de tyvärr inte vågar angripa med strålning, med riks för att påskynda tillväxten!
Så nu går jag omkring här hemma och bara suckar, suckar och suckar!
Som idag t.ex, jag fick inte till det alls, fast jag vaknade skapligt utvilad och onödigt tidigt, 07:45!
Började dagen med att ställa iordning min te-mugg, ja den ska stå och dra länge, det ska ju smaka te!
Under tiden passade jag på att ställa tillbaka alla mina klockor, jag har många, sex stycken närmare bestämt. Jag flyttade klockan från sovrummet till vardagsrummet o klockan från köket till badrummet. Svårast var spisklockan...nu är hela spisen i mitt sovrum o svår att använda. Gick allt rätt? Jag höll på en timme iallafall, det var väl en timme man skulle flytta på klockorna? Blev helt slut...
Det här känns så onödligt på något vis, varje år samma sak och hela vintern måste jag nu igen vänta på att få flytta tillbaka spisen till köket.
Jag blev lite orolig när jag läste i tidningen att vissa telefoner o datorer är självgående, så jag undrade var jag skulle hittar dom i morse när jag vaknade...
Tur att jag inte har någon bil, för de har ju också en klocka? Ändrar den position själv under natten, var hittar man den på söndagmorgonen, fortfarande iklädd nattsärken och morgonrock!
Sedan den vanliga långfikan med två rostad med marmelad, det är ju helg och då brukar jag lyxa till det, annars är det ju den obligatoriska lingongrovan med antingen rökt kalkon eller räkost, tillsammans med DN och Nyhetsmorgon!

Två timmar senare, ringde Sofia och vi hade vårt vanliga morgonmaratonsamtal om djävulen i ryggen och om hur och vad och allt mellan himmel och jord!
Där tog min energi slut och ångesten tog vid igen, som om jag hade trott något annat, å nej!
Ännu en tung dag!


Igår var jag ner till centrum här hemma i Nynäshamn, det var den årliga Höstmarknaden, jag fick skjuts av lillasyster som tur var, ty vädret hade mer att önska, regnskurarna avlöste varandra hela tiden, så det blev en snabb tripp mellan stånden samt en fika på Janne´s kaffé!
Det enda jag inhandlade var en fin bukett tulpaner, som påminner mig om att det kanske kommer en ny vår, vad det lider!
Framtiden ser oviss ut och glädjetillfällerna står ju inte som spön i backen, så att säga!
I slutet av veckan åker jag upp till Sofia för att uppvakta henne på 30-årsdagen 4 november!

FUCK CANCER!!!!!!!

Som jag befarade, det blev ett negativt besked för Sofia idag när hon var på återbesök på onkologen och skulle få besked om vad cytostatikabehandlingen hade haft för verkan på hennes tumör!
Tyvärr så hade den inte svarat alls på behandlingen utan dessvärre till och med fortsatt växa!
Så nu återstår plan B, strålbehandling och eventuellt redan i morgon kan de komma igång, hon ska i alla fall tillbaka dit för inläggning!
Jag har talat med Sofia några gånger i kväll efter beskedet, både för hennes skull och även för mig själv, man behöver liksom ventilera och sortera alla sina känslor och tankar vid sådana här tillfällen, prata om hopp och förtvivlan hjälper, inte lägga locket på av rädsla!

Av förklarliga skäl, så har jag sovit dåligt de senaste nätterna av oro inför det här beskedet och koncentrationen har inte varit på topp heller, så det har varit skönt att bara sitta och "pärla" och lyssna på regnet som skvalade utanför fönstret idag, i väntan på samtalet från Sofia, läsa en bok var helt uteslutet, jag testade, men jag tappade tråden hela tiden!

Nu gäller det att inte tappa hoppet och tron på att det här ska gå vägen, precis som det gjorde för 25 år sedan, hoppet är det sista som lämnar oss!
Hon är en krigare min dotter, hon kommer att fixa det!

GRÖNDALSVIKEN 2017-10-23 15.51.17

En minut och 17 sekunder efter att Mona somnade in, tog jag den här bilden igår!
Jag hade tagit en promenad ner till centrum för att proviantera på den systemiska butiken, en bag in box och en liten whisky, därför att det började sina här hemma och det är ju alltid lite skönt att ha något starkt att värma sig med, framför allt nu när det väntas sämre väder framöver och lugna nerverna med, fan va det där lät dumt!
Inte ett ont anande om vad som komma skulle, så gick jag med lätta steg, trots att jag redan hade varit ute på en skapligt lång promenad i min skog, ner och inhandlade min SPRIT, stoppade ner det i ryggsäcken, men kände att det blev onödigt tungt, så jag beslutade mig för att gå ner till hamnen och ta pendeltåget hem, en enkel och kort resa på ca 7-8 minuter, med endast ett stopp däremellan som är Gröndalsviken, en otroligt vacker, kanske Södertörns vackraste pendeltågsstation!
Precis när vi stannade där, så fick jag en ingivelse att ta en bild över stunden där!
När jag sedan kom hem med min börda och öppnade min laptop, kollade facebook, precis som vanligt, det var då jag möttes av det tragiska beskedet om att min kära vän Mona hade avlidit och vilket klockslag det hade hänt!

Plötsligt slog det mig att det var just då jag betraktade livet, kärleken och vad jag inte visste då, döden!
Vila i frid älskade Mona!

UT MOT ETT HAV

Lilla vatten!
Hon skulle ju alltid finna där, hon som fanns där för mig när jag precis hade sparkat upp dörren till världen, den där musikaliska världen, som jag knappt hade en aning om att den var tillgänglig för mig!
Min allra första internetkontakt, när jag hade upptäckt musikens ängel och vågade ta kontakt med världen!
Steget att klicka mig fram med "musen" och hittade fram till Peters hemsida och därifrån till Myspace, där jag fann henne, min Mona!
Vi fann varandra direkt och det var för tio år sedan och tänk vad mycket vi har upplevt tillsammans, vilka fina minnen vi fick, både i Sverige, Norge och i London och allt tack vara vår stora idol, Peter Jöback!

Men idag orkade inte hennes lungor och hjärta längre, efter en lång och plågsam sjukdomstid, har hon lämnat oss i obeskrivlig sorg och saknad, men med hopp om att hon har första parkett på alla evenemang och konserter hädanefter, lite så hoppas jag i alla fall, för det får bara inte vara slut nu, bara sådär, så bortkastat och snopet!

Eller, som jag brukar ligga och fundera på nätterna när jag har svårt för att somna, "jag kanske borde förbereda en flyttlåda inför min kommande död, vari alla mina Peter-grejor ska läggas i och skickas till Mona. I händelse av min död!"
Bifogas till det "Vita arkivet"!
Va fan gör jag nu då???

Och självklart, när det är min tur, så sitter jag precis bredvid henne!
❤❤❤
KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA - UT MOT ETT HAV

ON THE TRACK AGAIN

Igår var det sista dagen med droppet för den här gången, så när jag kom hem vid fyratiden, var jag helt slut, nästan till bristningsgränsen, det här med resandet emellan. sliter verkligen på mig, jag får skärpa mig till tusen, så att jag inte missar att kliva av pendeln på min station!
Så efter ett lååååångt telefonsamta med Sofia på kvällskvisten, om ditt och datt, så stängde jag av mobilen, tog en välförtjänt whisky och sedan släckte ner och somnade gott bland mina kuddar!

Vaknad i morse vid niotiden utvilad men ändå inte direkt på humör att orka göra något, ville liksom bara mysa i soffan framför tv-n!
Men när klockan började närma sig eftermiddagen, fick jag såååå himla dåligt samvete att jag inte utnyttjade det vackra höstvädret, framför allt nu när jag har leget inne i tre dagar och trynat!
Okej, en liten sväng runt vildsvinsskogen kan jag väl ta, det borde jag väl orka!
Men va fasiken, det är ju helt omöjligt att bara gå en lite kortis!

Hamnade först högst uppe på Svedviksvägen och kollad ut över Nickstavikens silverblänkande vatten, ja sedan bara gick jag vidare och plötsligt hade jag varit ute i nästan två timmar, nu igen!


Längst där borta, högt uppe på berget, knappt att man ser husen där,

det var där jag stod och tittade ut över Nickstavikens silverblänkande vatten!
Det är ju det jag har sagt förut, det går nästan inte att promenera bara en lite stund, man ska ju gå tillbaka också!
Så nu är jag väl pågång igen!?

DET ÄR KALLT NU!

Bokstavligen talat!
Kanske inte för normala människor, men jag är långt ifrån normal!
Precis så här kan mitt välmående se ut, blåfrusen och när jag ligger med droppet, ännu värre!
När jag tog den här bilden idag, så hade jag fruktansvärt ont i infusionsområdet, så ont att jag knappt stod ut och ändå var det tre timmar kvar!
När det var ungefär en timma kvar, hade jag en telefonkontakt med min Reuma läkare och då berättade jag om hur det kändes och frågade om möjlighet till att få någon sorts infart inopererad, typ Portacat eller Venport, en som Sofia nyss fått pga alla provtagningar och undersökningar hon nu går genom!
Till min glädje lät det som en bra ide och hon skulle genast höra sig för och lägga in en planering om det, så kanske det går fort och att jag har fått en infart innan nästa Ilomedinbehandling!

Idag hade jag tur ändå, jag fick vara själv på rummet, så jag kunde grymta och oja mig best jag ville utan att störa och behöva ta hänsyn!

Men allt är inte bekymmersfritt ens för mig, ty igår kväll ringde Sofia och berättade att Försäkringskassan tänker dra in timmar från hennes assistans!
Så nu har orosspöket vaknat och krafsar på Sofias trygghet också och naturligtvis påverkar det även mig, för kan inte Sofia få hjälp med det mest elementära under ett dygn, ja då måste jag antingen flytta upp till henne och vårda henne, eller att hon flyttar ner till mig och då måste jag byta bostad för att kunna vårda henne!

Så nu ligger bollen hos vårt assistansföretag tillsammans med kommunen att överklaga Försäkringskassans tänkta förslag inför Sofias vidare väl och leverne!
Förskräcklingskassan har inget hjärta och kalla som isberg, ingen värme där inte, det är ett som är säkert!

JAG BARA ROAR MIG!

Fint ska det va, jag behöver inte fixa kaffet själv, bara trycka på knappen, en tidig morgon på dagvården Reumatologen på Karolinska sjukhuset i Huddinge!
Spänningen var olidlig inför infusionsnålen och precis som vanligt, jävlades det på första försöket, kärlet sprack direkt!
Nästa försök funkade och funkade hela dagen, jag har faktiskt den i fortfarande, i hopp om att den kanske funkar alla sex timmarna i morgon också, men sen vet i fasiken, knappast troligt inför tredje och sista dagen!
Men det hade kunnat varit värre, jag ska inte klaga, jag har ju gratis kaffe!

Och nu till något helt annat!

Ingen har väl missat uppropet där kvinnor över hela världen tagit över internet med sina berättelser om sexuella övergrepp - under hashtagen #metoo!
Något som jag har förträngt under hela mitt vuxna liv, men som jag blev påmind om för inte så länge sedan, så har även jag råkat ut för det, kanske för att jag kände skam och skuld inför det, eller kanske inte förrän nu har jag insett att det var just ett övergrepp, å det grövsta!
När en så kallad homeopat skulle hjälpa mig med min barnlöshet handgripligen!
Av hänsyn till mig själv, så väljer jag att inte gå in på detaljer, men enligt mig så var det en regelrätt våldtäckt!
Så att jag, bara för knappt två år sedan, blev verbalt ofredad sexuellt av ett gäng vuxna killar här i kvarteret och som också kändes som ett förtäckt hot, är ju bara en västanvind i jämförelse!

Så ja #metoo

TA VARA PÅ STUNDEN

Man vet aldrig hur länge det varar!
Nu lät det väl väldigt sorgligt och ödesmättat, men jag menar ju naturligtvis vädret, ta vara på vädret, ty nu är det ju den så kallade "Indiansommaren", den efterlängtade!
Eftersom, i mitt tycke, så har hösten hittills haft mer att önska, vad gäller värme och sol, så ut ur stugorna folks!

Jag började med Minneslunden strax här bredvid, jag brukar svänga förbi där lite när som helst, utan någon särskild anledning, bara därför att!


Sedan blev det Nickstaskogen igen, eller som jag kallar den, Vildsvinskogen, det är ju så rofyllt där och bjuder på både svindlande utsikt från högsta toppen, omfamnande växtlighet och närhet till havet, för det är ju en liten havsvik det här!
Jag satte mig nere på en av bryggorna på Nickstabadet och lät solens strålar värma mig en stund och passade på att tala med Sofia i mobilen en bra stund igen!
Hon hade just kommit hem från ett läkarbesök på plastikkirurgen den här gången!
Äntligen hade läkaren på VC insett att såret på hennes armbåge behövde ses om av specialister på området och inga klåpare! Så nu är den här nekrotiserade vävnaden avlägsnad

och rätt omläggning ordinerad till Sofias assistenter!
Det är tur att vi kommuniserar bra Sofia och jag och har samma tänk om och hur saker och ting borde göras och oftast har vi rätt hon och jag när det kommer till kritan!
Vi är ett bra team mor och dotter, om ändock på distans!

NÄR DET ÄR SOM VAKRAST

Det är just det här som gör att jag kan härda ut den här hösten, att jag har allt det här vackra alldeles i min närhet och därtill att jag även har närheten till systrarna inom räckhåll utifallatt!
Eller som igår, närheten till storstaden och dess möjligheter endast en timma bort med pendeltåget!
Allt som kan stärka mig och ge tröst i tristessen från avsaknad av konserter i mitt tycke!
Men mest av allt handlar mitt behov av styrka och tröst av frusterationen och oron uppe i Umeå.
Nu är det jättelånga telefonsamtal med Sofia som gäller, uppdateringar om nya läkarbesök, oro, planering inför nya undersökningar, väntan på resultat och ännu mer oro! Samtidigt låta henne få snacka av sig angående sin alltför frånvarande och alkoholiserade pappa, som inte varken kan eller orkar finnas till för henne, trots att han bor endast tio minuters promenad från henne!

Så när jag vandrar omkring här i skogen, eller utmed havet likaså, så är det som ett jättestort plåster som lägger sig över det tunga tankarna!


Så tack vare skön musik i hörlurarna och vackra höstfärger, så lyckades den här söndagen ge mig lite hopp!
Den kommande veckan har många vägbulor att ta sig över!
Fy fan, oj oj oj!

TAKE ME TO HEAVEN

Sagt och gjort, nu har jag varit så nära himlen, som är möjligt här i Stockholm, tror jag i alla fall! Kaknästornat har jag ju också varit upp i, men vet inte riktigt vilket som är högre, Skrapan eller Kaknästornet! Får väl googla på det!
Med det högsta hotell jag har bott på när nog Liberty Towers i Jersey City, där bodde jag på 31:a våningen, WOW!!!

Nå varför hamnade jag uppe i Skrapan idag då!
Jo saken är den, en för mig okänd, men ändå skapligt bekant sedan ett tag sen, hade bjudit mig och lillasyster på födelsedagslunch, just där uppe idag klockan 13:00!
Av den anledningen, så nattade jag skapligt tidigt igår efter Al Pitcher, för att vakna fräsch och pigg i morse!
Syrran och jag begav oss redan halvtolv med pendeln till Södra Station, slank in på Hemtex, precis intill huvudingången till Skrapan, för att i all hast inhandla en lämplig födelsedagspresent till 60-årsbarnet Anki!
12:58 hittade vi hissen till Himlen och hann precis infinna oss på plats, där vi väntade på det övriga sällskapet, som visades sig vara 16 stycken i blandade åldrar, från far, syster, kusiner och kusinbarn, å så vi två utbölingar från förr itiden!

WOW, vilken utsikt, bedårande, trots regnet som följde oss dit!
Väl till bords, serverades en trerätters lunch med både rött och vitt vin till de som ville, jag valde vitt!

Förätten var lufttorkad skinka och huvudrätten bestod av röding på kantarellbädd med en ljuvlig potatispure till, underbart gott! Därefter en brylepudding till kaffet!
En helt vanlig lördag!


Så vilken tur att jag överlevde fredagen den 13:e, för annars hade jag ju gått miste om den här galet flotta lördagslunchen uppe på Skrapan!

När klockan var fem, så tackade vi och de övriga för oss och vi skingrades i Himlen!
Systeryster och jag kände för att röra på påkarna efter den långa sittnigen, så vi tog trapporna ner alla 26 våningarna!
Ja, jag vet, vi är lite tokiga vi!
Slutet gott, allting gott!

FREDAGEN 13

Smög mig fram hela dagen, förflyttade mig bara fram lite försiktigt inne i min lägenhet, man kan ju inte vara nog försiktig när det är fredagen den 13:e!
Inte för att det har hänt mig något tråkigt just den här dagen, men man kan ju aldrig vara säker, min dag kommer nog också!

När kvällen började närma sig och jag skulle ansluta mig med syrrorna och tillbehör, så gaskade jag upp mig och blev lite tokigt modig, fy fan, är det nu det ska hända, so what!
Vi hade nämligen bokat biljett till Al Pitcher, Sverige`s Syndrome!
Jag har ju sett en lite Youtube med honom tidigare där han skutte käka surströmming, då höll jag på att skratta ihjäl mig, så jag hade stora förväntningar inför kvällen!
Och tänk, över förväntan, helt galet underhållande, jag skrattade så det gjorde ont i magen, han var helt galen, inte en tråkig sekund, salongen ljöd av gapskratt!





Så vem har sagt att fredagen den 13:e är en otursdag?
Nåja, jag har ju inte gått och lagt mig och kramat kudden ännu, men fy fan, oj oj oj, som Al Pitcher brukar säga, det ordnar sig nog!

VILODAG???

Jo pyttsan, inte en chans, nä idag blev det rulltrappssafari tillsammans med Min!
Hon hade aldrig varit upp till Stockholms City ännu, alltså den nya pendelstation nere i underjorden och eftersom hon har ett ärende upp till Stockholm med pendeln inom kort, så ville hon ha en guidad tur med mig, eftersom jag har varit dit ett antal gånger redan!

Så upp till stan och väl framme, så åkte vi rulltrappor så vi klarar oss ett bra ta framöver!

Man blir hungrig av att åka upp och ner i berget under Centralstationen, så vi slank in på Restaurang Sala Thai!

Jag gick just in på deras facebooksida och läste recensioner om restaurangen och precis som vi tyckte, förutom att jag tyckte att käket var bra, så var personalen sjukt otrevliga och noll serviskänsla, men läget jättebra, så därför behöver de väl inte skärpa till sig!

DAGS ATT LYSA UPP HÖSTEN

En liten enkel ljusinstallation, bara sådär i förbifarten!
Faktiskt riktigt nöjd med resultatet, en glasvas, några höstlöv och en liten enkel led batteriljusslinga och vips som var den klar!

Jo jag hade lite energi idag och orkade gå en skapligt lång promenad, först ner till centrum och uträttade lite ärenden, sedan vidare till ICA MAXI, där jag inhandlade diverse bla två vita ytterkrukor till ännu ett projekt som stått och väntat alltför länge!
På hemvägen gick jag och finulade på den här ljusinstallationen, som jag fick ide från, i ett skyltfönster, tänkte, det där kan jag ju göra själv när jag kommer hem!
Sagt och gjort!

Det andra projektet var att plantera min Avokadostjärna som stått i vatten i säkert två månader nu och fått ordentligt med rötter, samt sticklingar från mina Ampelliljor!

Ampelliljor är toppen som luftrenare och placeras med fördel inne i sovrummet för god och frisk nattsömn!
I morgon blir det nog en vilodag igen, jag är och förblir en varannandagsmänniska känner jag!

ENERGIGIVANDE PROMENAD

jag är fullt medveten om att naturen är energigivande och motion är läkande både för kropp och själ, så minst en halvtimma om dagen kan hjälpa mot både fysiska och psykiska åkommor!
Idag gick det inte, jag lyckades inte gå längre än till återvinningen med min sopkasse, därefter har jag legat under elfilten nästan hela dagen och frusit! Jäkla skitsklerodermi, trötthet och frusen ända in i märgen!

Men igår, då kunde jag krama om det gamla trädet igen, ja det är sant, jag brukar krama om träd ibland, det ska vara alldeles extra livgivande!
Om trädet återfår något liv av mig, tvivlar jag starkt på, men kanske det känner någon lite krusning från den här tanten i alla fall!
Jag brukar titta mig omkring, innan jag gör den här lilla manövern, för tänk om någon kommer gående och ser mig, då hamnar man kanske på psyket eller så!
Nåväl, efter kramen kändes det mycket bättre och tankarna som maler i mig fick fritt flöde, typ, hur ska det gå för Sofia, vad kommer den kommande magnetröntgen att visa? Hur går det för X-et, ligger han fortfarande på sjukhuset, eller ligger han död hemma i sin lägenhet, han svarar ju inte när man ringer? OSV OSV!

Resultatet blev, att inte låta mig dräneras på energi - att jag har ställt upp en hel del för andra och bör nu få ägna lite mer tid åt mig själv, utan dåligt samvete!

VÅRKÄNSLOR!

Inte ett dugg, snarare tvärtom, men när jag upptäckte att mina små lökar, som jag pillrade ner här i häcken precis utanför ytterdörren, ja istället för att slänga dem i komposten, när de hade blommat ut där på försommaren, så började jag undra vad som händer med vårt klimat!
De små rackarna börjar ju att skjuta igen, allaredan!
Jag blir nog tvungen att krafsa ihop lite mer jord och täcka den inför den annalkande vintern!

Vatten har de fått så det räcker i alla fall, för nu ikväll regnar det så det står som spön i backen, mina kläder hänger på tork, likaså mina nyinköpta stövletter får omvårdnad med tidningspapper instoppat!
En kväll på Folketshus, Kulturveckans sista evenemang, Kulturfest i Mysingen med blanda musikunderhållning, såsom ABF-kören Babords Halsar, Vildir Heart, Tuesday, Abisko, Sound of Harmony, Joyvoice Nynäshamn, Garland, Shirley Clamp med trio, Kulmen och Harry Dad!
Programmet varade från 16:30 till 00:00!

Lillasyster, som förövrigt är med i Joyvoice, och jag kom dit strax efter fem, tog något att äta, i väntan på att hon och hennes körkompisar skulle uppträda 20:15, därefter, stannade vi kvar en liten stund och lyssnade på Shirley Clamp, innan vi plaskade hem i störtregnet, apropå inte ett "dugg"-regn!

VÄRLDENS BARN 2017

Så var de dags igen, två timmar direktsändning i SVT 1, insamlingsgala för Världens Barn!
Målet var 20 millioner kronor, det slogs med råge!
Jag hann inte med slutsiffran, men tror att den hamnade på omkring 55 millioner, plus 7.259.737 kronor från Radio P4!
Så hittills är vi uppe i över 1,5 milliarder kronor sen starten för 20 år sedan!
Sverige är fantastiskt!
Gripande filminslag från olika hjälpinsatser och reportage runtomkring i världens mest drabbade länder, blandades med olika artistuppträdande!
Insamlingen avslutas i morgon, så än finns det möjlighet att skänka pengar till Världens Barn!

Swish
Nu kan du swisha din gåva. Swisha till nummer 9019506, välj valfritt belopp och ange VB17 i meddelandefältet. Ingen avgift avgår till Swish när du ger en gåva till Världens Barn.

ETT STEG I TAGET

Fortfarande justerad, så himla trist!
Tänkte inte alls gå ut idag, ty sviterna från plockandet och cykelturen igår gjorde ju inte saken bättre!
Men efter tre-kaffet kunde jag inte motstå tanken på en skogspromenad ändå!
Jag haltade förbi området som nu var städat och förbannade skitungarna som var orsaken till min belägenhet!

Osminkad fortsatte jag min vandring och försökte sänka ner axlarna och tänka på andningen, i hopp om att smärtan inte skulle vara alltför påtaglig, men tji fick jag!

Men tjurig som en gnu, fortsatte jag och tog mig till och med upp på den högsta knallen där i skogen, som bjuder på en underbar utsikt över inloppet i Nikstaviken!

Sedan ner igen!
Till min glädje stötte jag på en nytillverkad bänk, som är ett återbruk, märkte jag, eftersom det redan sedan länge sitter gamla rostiga järnfästen i berget där, fiffigt och jättetrevligt!

En promenad runt "min skog" är en lisa för själen!