VEMOD!

Som svartvitt, med en liten gnutta färg som gör att man håller näsan över ytan och inte drunknar i vemod!
Superschyssterad i höger ben, troligast självförvållat av mitt idoga skräpplockande häromdan, när jag plockade frigolit och låg i det närmaste på alla fyra i två timmar!
Men jag var bara tvungen att trotsa smärtan som sitter i knät och knävecket och sedan strålar upp i låret!
Höstsolen knackade på fönstren och jag kapitulerade, tänkte att jag kan ta det lugnt, i min egen takt, bara häromkring!
Man tänker så mycket, när man går omkring i naturen och lyssnar till sina andetag och hjärta!
Tillåta sig att svära tyst över oförätter och orättvisor, försöka förstå meningen med livet och hur jag ska gå vidare med det som fortfarande oroar och angagerar mig runt Sofias pappa / mitt X!
Hur mycket ska hon och jag lägga på våra axlar?
"Mamma, nu har jag ringt sex gånger och han svarar inte, jag och assistenten går dit nu och kollar i fönstren och ringer på dörren, eller ringer polisen!"
Som att hon inte har tillräckligt att tänka på!
Skit också!

Hösten som har så många vackra färger och ändå känns den ovanligt svartvit i år!