Jag vrider tillbaka klockan ända till tisdagen den 20:e mars, det var dagen efter jag hade tagit den där stora dosen med kulturpiller, som jag så väl behövde!
Resväskan var packad, fast under stor vånda!
Anledningen var att jag, tre veckor tidigare hade fått besked om att min älskade dotter var mycket svårt sjuk och att slutet var nära!
Så det skapade ett enormt ångestdilemma hos mig!
Att glädjas över en, sedan länge efterlängtad resa, "om det så är det sista jag gör i livet", igen till New York, Broadway!
Samtidigt brottas med skuldkänslor, skräck, sorg och förtvivlan över det ofrånkomliga, när händer det? hinner jag? vad kan jag göra? vad är bäst att göra?
Ja under de tre veckorna var jag ett vandrande nervvrak med tusen tankar både natt och dag!
Men så kom då äntligen min avresedag, 20/3!
Jag står på preongen på Stockholm Central och ska precis kliva ombord på min första etapp, tåg mot Oslo!
Mobilen ringer: Det är Sofias läkare! "Tyvärr, men det är snart slut nu, bara dagar kvar"!
Jag berättar min situation och hon säger att det har ingen betydelse, de har allt under kontroll och Sofia har det så bra som hon kan ha! Hon önskar mig en trevlig och välbehövlig resa och att jag ska ladda så mycket god energi som möjligt Over There!
De närmaste fem och enhalvtimman som tågresan tog, stod tiden nästan stilla, endast landskapet rörde sig framåt!
Väl framme i Oslo, skulle jag vidare med ett annat tåg till slutdestinationen för dagen, nämligen till min reskamrat tre hållplatser senare"!
Där skulle jag sova över till nästkommande dag, när det verkliga äventyret skulle ta vid!
Vi gjorde en tidig kväll, men redan efter knappt en timma, så kommer hon in till mig och säger att, "Gun, Gun, jag har fått ett mail från SAS, flyget är inställt, det är snöstorm i New York. Så det avråder oss från att komma ut till Gardermoen över huvudtaget i morgon bitti!
Vi beslutade oss för att trotsa uppmaningen och resa ändå som planerat"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar