Egentligen fattar jag inte hur det är möjligt att jag över huvudtaget står med fötterna ner och huvudet upp, för tre dagar innan min hemresa, fick jag en ordentlig förkylning, som ett brev på posten, som man brukar säga, det hade helt enkelt blivit för mycket för mig!
Nu går jag omkring här hemma i ett töcken med feber, tung och tät i bröstet, håglös, ingen aptit och i synnerhet sorgsen över det inträffade, samtidigt planerande inombords om hur allt ska gå med allt praktiskt i den nära framtiden, vad krävs av mig?
Och tillslut har jag åstadkommit den här lilla minnesplatsen till min älskade jänta Sofia!
Här kan jag tända ett ljus för henne, närhelst jag vill, titta på hennes vackra pliriga ögon och lekfulla leende och minnas henne som hon en gång för länge sedan såg ut!
Vila i frid Sofia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar