Precis vid sidan av spåret, utan skyddsnät, men tydligen en inbyggd självbervarelsedrift redan då, stapplade jag omkring mina första år vid spåret.
Att jag över huvudtaget såg dagens ljus den där nyårsdagen är enligt utsagor också ett under. Men det är inget att gräva i för en maskros som jag.
Mitt första hem, där min saliga mor tänkt föda mig dessutom.
Men redan då hade jag egna planer för både entrè och finalen tydligen.
Nyårsnatten tvärvände jag mig och spjärnade emot med fötterna, så det blev en sen taxi upp till Sollefteå istället.
Utan att då veta, så blev mitt liv onödigt spännande med spik i foten, brännässlor och bergsklättring i Nylandsberget.
Nå, nu har gamla gunsan varit upp till Nyland, det lilla municipalsamhället vid Ångermanälvens strand där jag började min levnadsbana.
Vår mamma Kerstins, eller som hon en gång sa till oss, "Ärstin, K:t då? lite grann", har ju tagit emot pappas utsträckta hand och vi syskon har tagit hand om hennes kvarlåtenskap under dagarna tre. En epok är över och nu är det vi som tar över stafettpinnen och väl utvalda minnen från vår gemensamma barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar