Minns det väl, alltid till jul och nyårsafton dukade vi med familjens stolthet!
Två gånger per år!
Minns också vad mamma och pappa var rädda om servisen, det finaste de hade, ja förutom vi tre flickor då kan man hoppas.
Ja nu står jag här med stoltheten och vet inte vad jag ska göra med den.
Blocket är kanske en lösning, för loppis känns lite tråkigt med tanken på all den omsorg som jag faktiskt lagt ner på den.
För otaliga gånger har jag handdiskat och torkat den, med hjärtat i halsgropen,
och nu omsorgsfullt packat ner den i en flyttkartong. Usch, jag orkar nästan inte skriva ordet flyttkartong!
För det var ju trots allt det finaste de hade och nåde mig om någon av de 58-delarna blev kantstötta.
Tur att barn är hårdare än porslin och tål stötar lite bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar