Och ändå kan jag inte förstå vart den tog vägen, tiden!
Den där dagen för exakt 3½ år sedan, när den stannade, när jag inte kunde förstå att allt omkring mig fortfarande rullade på som om inget hade hänt.
Och jag satt i min säng och kunde inte ens få fram en endaste tår,
allt var tomt och jag knappt andades.
Ändå sitter jag här nu och andas, men känner en så otrolig saknad efter att han inte ens ringer och säger att allt är okej.
Saknar rösten, men den finns fortfarande kvar i mitt minne, saknar doften,
men kan ännu förnimma den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar