Jag älskar måndagmornar när de blir precis som idag! Vaknade inte av Sofia och hennes assistent när dom fixade sej iordning här på morgonen, utan vaknade utvilad och utan huvudvärk strax före nio, underbart! huset var tomt och tyst och jag var i säkert förvar inlåst. Efter att jag fått på med den nytvättade morgonrocken,( oj va den doftade gott, den hade ju hängt på tork ute igår ), så bryggde jag en kanna kaffe, körde igång en tvätt medan perkulatorn bluddrade och satte mej sedan framför pc:n och tv:n vid köksbordet och drack en stor PAJ-mugg härligt starkt kaffe. Det är sådana här timmar som är livskvalité, det behövs så lite för att jag ska känna mej lyxig, nästan skyldig. Där kom den! "offerkoftan" som Erik kallar mitt fenomen för, att jag alltid ska ha dåligt samvete och be om förlåt för allt som händer, att inte tycka att jag är värd eller borde få eller göra. Dålig självkänsla, men jag jobbar på det varja dag. Ledstjärnan har jag alltid i mina tankar och lyssnar på alla stärkande texter och hans ljuvliga stämma så fort jag får möjlighet. Nu svävade jag iväg från dagen ämne märker jag ha ha ha ha. Jag satt ju i morgonrocken och njöt av min ensamhet en godan stund tills Erik ringde från Sundsvall där han bor och ville att jag skulle hinna skicka ett par gamla jeans till honom, herregud, dom är XXXLLL eller nått, han har gått upp i vikt nåt så in i helsike, väger väl drygt hundra kilo, stackars människa. Så lite där sprack min morgon, ändra strategi lite snabbt, för det tar ju en stund att leta brallorna, fara på ICA åköpa påse och skicka det innan jag ska åka till jobbet, men va fasiken den tiden måste jag ju självklart offra till honom.
Klockan har hunnit i kapp mej nu igen, det kommer en ny dag i morgon med nya möjligheter.
Alla dessa år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar