SISTA AUGUSTI

i morse drog jag igen dragkedjan på min resväska, kramade om min starka och modiga dotter Sofia och tackade för den här gången, så begav jag mig på min långa resa mot Nynäshamn och Mitt Mysiga Krypin, gud vad jag längtade hem!
För att inte göra pinan värre, eftersom Sofia var väldigt ledsen, så begav jag mig onödigt tidigt mot flyget!
Två timmar innan avgång, anlände jag Umeå Airport, solen gassade från en klarblå himmel, så jag placerade min trötta lekamen/rumpa på de här lite väl ventilerade stolarna en godan stund och käkade medhavd frukost!
Ja, sedan blev det många timmar sittande innan jag äntligen klev innanför min dörr!
Tio dagar uppe i Umeå hos min dotter Sofia, dela husrum med henne och assistenter, vara delaktig i hennes cytostatikabehandling, hålla reda på olika mediciner, klockslag, rutiner, samt även varit assistent och mamma, sliter på mig, men jag överlever!
Nu ska jag tänka på mig själv och ladda batterierna några dagar, innan det är dags för min egen behandling på Reumatologen Huddinge!

HÖSTPLANTERING PÅ GRAVEN

Denna mamman hon ska vandra, från den ena till den andra, låt hon gå, låt hon gå, låt hon aldrig stilla stå....
Egentligen var det meningen att jag skulle få låna en bil idag, så att jag skulle kunna fara ut till Röbäcks kyrkogård och plantera tre stycken ljung, som jag köpte igår när Sofia, assistenten och jag var på IKEA igår, men bilen visade sig vara out of order!
Lyckligtvis vaknade vi till en alldeles strålande dag, så problemet löste sig ändå!
Assistentcykeln fick bli min springare idag!
Tydligen var det alldeles för länge sedan jag cyklat här i Umeå och glömt hur vidsträckt det är, hur långt det är från Mariehem till Röbäck och framför allt hur tar man sig fram bland alla ombyggnationer inne i centrum!
Och för att inte glömma, alla dessa nytillkomna studenter som virrar omkring på alla cykelbanor, hit och dit, utan självbevarelsedrift!
Efter ca 75 minuter var jag framme i lugnet på kyrkogården och kunde börja avlägsna, för länge sedan nedvissnade sommarblommor och sedan plantera och piffa till det inför hösten!
Alltid talar jag till Erik under tiden jag är där vid graven, trots att jag vet att han inte är där, utan lite här och där och överallt, men mest i mina tankar ändå, trots att det har gått snart åtta år sedan han lämnade oss!
Så var det dags att vända åter, över Röbäcksslätten, där gässen hade samlats för att, i vanlig ordning käka och ladda inför den långa flytten till varmare breddgrader!



Vidare över Umeälven och genom Umeå centrum och allt krångel med övergångställen, virriga cyklister och avstängningar!
I morgon kommer jag att ha ont på rumpenstumpen!

FÖDELSEDAGSKANINEN

Hipp, hipp hurra för lilla fina Electra idag!
Nåja, det var igår som barnbarnet fyllde sju år, tror vi, ska jag väl tillägga!
Så det bjöds på äpple, morot och maskrosblad, dagen till ära!

Mitt senaste pärlalater, ett hjärta i sanden, var väl inte direkt det mest inspirerande hittills men det får duga!

Hjärtat ritade jag själv i sanden med en pinne, vid en speciell sträcka utmed Ringvägen, just när det råkade vara ljusrosa sand i strandkanten!

Ikväll är det sista medicinintaget av cytostatikan för den här omgången och till vår och i synnerhet till Sofias lättnad, så har det gått över förväntan de här dygnen!

UT I DET FRIA!

Strålande, jäntan klarar det här mycket bättre än förra gången, så idag har vi varit på en långpromenad, efterlängtad både för henne och mig!
Efter en lång och behövlig sovmorgon för henne, så käkade vi lunch och hon fick behålla den, lycka, sedan gjorde vi oss redo, väl påpylsade med varma kläder, ty nu är som sagt hösten här!
Vi blev överaskade av en regnskur, men lyckligtvis hann vi precis klämma in oss i en av H4-gårdens djurstallar, så vi klarade oss skapligt!
Vi passade på att snacka med en ensam kanin där inne i väntan på att regnskuren skulle dra förbi, sedan gick vi vidare ut mot Mariehemsängarna och snackade med ett gäng änder, som nyfiket kom fram till oss!
Ja det blev en rejäl promenad, som tröttade ut oss båda ordentligt, så pass att jag fick snålåka bak på permobilen den sista biten hem!
De obligatoriska maskrosbladen till vår egen kanin Electra, plockade vi med oss så klart!

Sofia tog en välförtjänt tupplur i väntan på assistentbyte när vi kom hem!

En ganska så vanlig lördag, trots allt!

SOMMARENS SISTA BLOMSTER

Mot alla odds, så vaknade Sofia relativt pigg, trots påbörjad medicinering, så vi kunde ta en promenad till ICA och köpa oss lite gott till middag!
Vi hann precis hem innan regnet överaskade oss och sedan kändes det som om hösten kom farandes, så nu är det nog slut på sommaren här i norr!
Nu håller assistenten på att hjälpa Sofia i säng, tabletterna är intagna för natten, så nu får vi hoppas att hon får en lugn natt med god sömn, slippa oro och smärtor!

Jippppi, jag slipper sova på golvet ännu en natt, assistenten tar madrassen på golvet bredvid Sofias säng och jag får sova på bäddsoffan i vardagsrummet, det är lyx!
Imorgon klockan 07:15 tar jag över assistansjobbet till 16:15, så jag hoppas hon får må skapligt då också, nu är det dags att sova, gonatt världen!

LIVETS EFTERRÄTT!

Ba ba ba ba ba!
Ständigt får man höra det, barnbarnen är livets efterrätt, som om det är en självklarhet att alla får barnbarn och att alla har det så himlastormande gossigt och mysigt med dem!
Någon att skämma bort, vara barnvakt till och uppvakta på bemärkelsedagar, examen och trösta när föräldrarna är orättvisa och snåla!
Och här kommer jag till mitt lilla barnbarn, som nu håller på att blir riktigt tjenis med mig, hon liksom hoppar och skuttar av glädje när jag dyker upp där i hallen, "nu kommer hon, nu kommer hon, hon som alltid har med sig något gott att käka på"!
För alltid har jag med mig några fräscha maskrosblad eller en lite morot eller så till henne, nu vet hon det!
Idag hade vi "egentid" hon och jag, för Sofia ville fara till sitt jobb på dagcentrat i Holmsund några timma idag, för ikväll, eller nu precis faktiskt, tog hon sina första två av tio cytostatikatabletter inför den här omgång, så det gäller att passa på att umgås och träffa arbetskompisarna innan hon går in i dimman igen!

Här står Electra, alltså barnbarnet och småskäms lite, "Tjabba mormor, raaaap, tack för maskrosbladen, raaaaap!
Tyvärr så har jag råkat skita lite till i min nystädade bur!

UPP, UPP I DET BLÅ!

Med lite oro i magen kan jag inte förneka, inte för att flyga, det bekommer mig inte ett dugg, "är det nu det ska hända, så okej då, jag lever ändå på övertid"!
Och om himlen ser lite orolig ut, så blir det väl en lite guppigare uppstigning innan det planar ut!
Nä oron kommer från vad jag kommer att mötas av när jag kommer fram till målet, hur kommer jag att reagera när jag träffar Sofia, sorg och smärta, eller glädje och förhoppning?
Är hon den vanliga kvittriga jäntan med glimten i ögonen, eller tärd och håglös med sorg i blicken?

Lyckligtvis möttes jag av en härlig liten sprudlande tjej, precis som vanlig!
Tack o lov, för jag kände inte att jag var riktigt i fas själv pga av att jag just varit förkyld och hängig!

När jag kom, var Sofia inte hemma ännu, men jag har ju egen nyckel och visste att hon alldeles strax skulle komma!
Jag tvärfixade en mugg kaffe och två hårdmackor med ost, klockan var 13:00 och jag var hungrig efter en lång resa, men endast en banan och ett äpple imagen!
Mobilen ringer; "mamma kan du komma ner?", ta med dej två bananer!
Alltså hon och assistenten satt nere i trapphusets entrè och väntade på mig!
Så jag han endast gå på toaletten, dricka halva muggen kaffe och äta en macka, så var det dags igen!
Nu skulle vi direkt vidare till sjukhuset, onkologmottagningen för provtagning innan läkarbesök klockan 16:00!
Så iväg det bar med buss, tack o lov att det är nära till sjukhuset!

Besöket hos läkaren gick riktigt bra, mycket för att läkaren var korrekt och tydlig med oss och i synnerhet mot Sofia! Hon fick tala om vad hon hade på hjärtat, tankar, känslor och hur hon hade mått under den första cytostatikabehandlingen!
Jag och assistenten fick också framföra våra åsikter och erfarenheter av Sofias mående!
Läkare lyssnade och förstod precis och föreslog en del ändringar i medicineringen inför den kommande behandlingen nu på torsdag till måndag!
Så med det lugnande mottagandet och gensvaret, så var Sofia lugn och redo att försöka en gång till på hemmaplan, istället för som hon egentligen önskat, att få vara inlagd, eftersom det var alldeles för tufft förra gången!
"Mamma, nu när du är här så tror jag att jag vill vara hemma istället, det känns bättre så"!
Det värmer, när man får känna det förtroendet från henne, då har jag nog ändå lyckats någonstans med att ge henne kärlek, trygghet och tillit!
Du och jag Sofia, vi ska fixa det här!