1:a ADVENT 2014

Och när du har kommit dig lite längre in och en dag länger fram i handlingen, ja då möts du av den här synen!
Ett ljus tänt i min adventstake och strategiskt och bara en handlängd ifrån CD-spelaren framlagt, Världens Bästa Julskiva och tillika den alldeles, alldeles underbara och kommande "Skatten", Peter Jöbacks bok "Jag kommer hem igen till jul".

1:a advent och jag är bjuden på adventlunch till storasyster och svåger.
Lillasyster och jag tar en promenad ner mot stan och sällar oss till dem.
Värmer oss med glögg och pepparkakor innan risgrynsgröten inmundigas.

Konstigt!
Nu är jag inte femte hjulet längre, ty, Ove fattas oss!

Skönt att vi har varandra när sorg och saknad tränger in i våra hjärtan, det blir liksom lite varmare då!

SNART ÄR DET JUL

Men sakta i backarna nu gamla gunsan, det är ju inte ens 1:a advent än, det är ju i morgon!

Egentligen hade jag ju inte tänkt pynta så mycket i år inför julen eftersom jag "precis som vanlig" ska fira den uppe i Umeå hos Sofia och kommer att resa på en dyrbiljett med Norwegian några dagar tidigare.
Från det ena till det andra, hur taskigt är det inte att alla resor till och från, just under julhelgen är mer än dubbelt så dyra. Jag brukar kunna flyga mellan Stockholm Arlanda - Umeå Airport för under 1000 lappen och nu gick det på 2500:-, oförskämt!!!

Så därför behöver jag muntra upp mig med lite ljus i mörkret, så det blir nog jul här hemma ändå för att muntra upp mig inför den årliga köpruschen och konkursen!

Nå, i alla fall så gick jag en sväng ut i vildsvinskogen och plockade lite gran och tallkvistar till min mässingkruka och satte dit min ljusslinga, så nu är min hall adventpyntad och klar!

SNART ÄR NOVEMBER SLUT

Nog har jag upplevt många novembermånader i mitt liv, men det här var nar nog den mest omtumlande av dem alla.
Ja som en berg och dalbana!
Bara en sådan sak som vädret, grått, grått, grått, typ som den där boken "50 nyanser av grått".
Jag tror att här i 08-området har vi haft lite drygt 2 soltimmar, gråaste november på 100 år.

Inte bara vädret har varit grått, även känslomässigt har jag fått några törnar, en del rejäla, så som sorg och bedrövelser och oro för min och andras hälsa.
Men mitt i bedrövelsen har ljusglimtar skingrat molnen, som till exempel min spontana resa till London. Tack o lov!

VAD SKA MAN SÄGA NU DÅ?

Dimma!!!
När jag vaknade sken solen från en klarblå himmel.

Å där satt jag med mitt morgonfika och DN samt Nyhetsmorgon på Tv4, precis som vanligt och bestände mig för att ta en välbehövlig promenad i novembersolen, den sista kanhända!
Plötsligt, som från ingenstans, hörde jag mistluren, konstigt!
Så tittade jag upp från tidningen och såg ut genom fönstret!
Dimman hade tvärt rullats ut som ett tjockt fuktigt täcke över hela Nynäshamn!

Men jag tog min promenad ändå!

Nu har jag en skön stund tillsammans med P4 Extra och Lotta Bromè!

EN LITEN TRÖST!

Saknaden kommer alltid att finnas!
Och kännas!
Men kan även vara nått positivt (förstå mig rätt..) Saknaden håller ju alla fina minnen vid liv, minnena av de underbara & älskade man vill ha kvar för alltid!

En lite och kanske klen tröst till de som nyss förlorat en nära och kär vän!

ORD ÄR ÖVERFLÖDIGA

Och saknaden är en ständig följeslagare.
Sorgen går aldrig över, men man lär sig att leva med den!

Älska dig Erik / mamma

VACKRA NYNÄSHAMN

Att blogga om ögon och örongodis är ju ingen svårighet och i synnerhet när jag bor in den här lilla vackra pärlan, Nynäshamn.
Oftast när jag vandrar omkring i omgivningarna, så slås jag av denna vidunderliga natur och bilderna jag här härifrån är oräkneliga.

Men tyvärr så stöter jag alltför ofta på den direkta motsatsen också, som t.ex här vid återvinningsanläggningen strax intill min bostad.

Hur tänkte kommunansvariga nu?
En alldeles ny förskola i direkt närhet till sopstationen!
Så min spontana reaktion på det hela, hoppas att det är ordentligt tonade rutor på förskolan så att barnen inte får en helt snedvriden uppfattning om hur och vad som är okej, vem som har ansvar över sina handlingar och liv.
Vuxna människor ska föregå med gått exempel, men när man ser detta, fallerar den devisen betydligt och barnen tar efter.
Barn gör som vuxna gör, inte på vad vuxna säger att de ska göra eller inte göra!

RUGGUGGLAN GUNSAN

Men precis som väntat efter min influensavaccination häromdan!
Feberkänsla och influensaliknande symtom!
Och nu kan jag väl ändå passa på att klaga över ett annat fenomen som uppstått, troligast ett tecken på skov, nu igen och inte helt oväntat, men jag hade glömt bort att, "det lär nog komma ett bakslag", som alltid.
Mina redan ickeläppar, slemhinnor, tunga och svalg, jag troligast hela jävla vägen ner i magen, är otroligt ansträngda, torra och röda. " Det känns som att det ryker ur mun, ögon och öron!
Och nu är det läge att blunda, visualisera och så ser du ett glödande missfoster, gunsan!
Jag tål ingen som helst krydda i munnen, får halsbränna av allt jag dricker, till och med väl utspädd Tranbärsdryck, som i vanliga fall brukar vara det enda som är något så när skonsamt och har tydligen ett bra PH-värde för mina slemhinnor. Vatten är inte att tänka på, ungefär så är det!

Nu har jag klagat klart för idag!

YOU´RE / I´M A BELIVER

Peter Jöback i London, St James Theatre 141105



Direkt från St James Theatre. Peter sjöng för första gången en låtarna ur hans nya, kommande album.
Det här lovar gott!

Pssss! Jag satt där, då och just precis där droppen föll! *LER*

IT HURTS!

Fast egentligen inte så mycket i rumpan på henne, hon är van, det är inte första gången som min ängel får en spruta i rumpan!
Jag tog tag i saken idag, vaccinerade mig mot årets influensa.

Men vad som verkligen har gjort ont de senaste dagarna är att en av mina svågrar plötsligt och oväntat lämnade jordelivet.
Eller kanske inte helt oväntat, men ändå alldeles overkligt och sorgligt när det ändå händer.
Jag tror att det är därför jag fick lite skrivkramp, chock, handlingsförlamad och flashback!
Plötsligt stannade livet upp för min älskade syster och även för oss närmaste sörjande. Men lika ofattbart som för snart fem år sedan, när min älskade son Erik gick bort, livet utanför fortsatte som om ingenting hade hänt.
Märker de inte att det är någon som fattar oss, varför gråter inte alla där ute, varför stannar inte allting upp, åtminstone för en stund?

Allt förändras i ett ögonblick!

Men tillsammans ska vi ta oss igenom även den här förlusten av en kär och älska anhörig och vän!
Men det gör ont!

TILLBAKS TILL FANTASINS VÄRLD

Såååå jävla skönt, nu har jag fått svar på mina orostankar som har grott ända sedan 5/8.
Nu kan jag slappna av, sitta och läsa en till bok, utan att tankarna skenar iväg mitt i en mening.
För visst är det så?
Om man grubblar på något så har det tendens att ploppa upp vid de mest olämpliga tillfällen och inte är det möjligt att alltid kunna ta till aktiviteter typ resor och konserter, som lyckligtvis har den inverkan på mig att kunna släppa oro och sjukdom.

Jag har varit till min läkare på VC idag och fick svar på DT som togs på mina lungor för en vecka sedan.
*Pleural förtjockning och små stråkformade förändringar apikalt bilateralt, oförändrat jämfört med tidigare DT, sannorlikt post TBC-förändringar.*
Psss, jag har mig veterligen aldrig haft TBC!
forts. *Inga övriga lungparenkymförändringar. Inga förändringar avgränsas motsvarande det beskrivna fyndet vid lungröntgen. Inga förstorade lymfkörtlar i mediastinum eller hili.*

Tänk vad ett positivt besked kan betyda mycket och vad man värdesätter hälsan och livet!
"Bättre att vara frisk och fattig än rik och sjuk!" Det stämmer!!!

PÅVÄG TILL LUNCHMÖTE

Tydligen har jag svårt för att lyssna på råd och ännu svårare för att säga nej, nej för att jag är rädd att såra någon, eller tacka nej när det bjuds på något. Om det är av snålhet det sistnämnda, kanhända!
För vem tackar nej till en inbjudan till lunch, även om jag måste rycka upp mig ur tvsoffan, slita av mig pyjamasen fast klockan är endast 11:30, kasta mig i duschen och traska iväg den ca 5 km långa vägen till Mia.
Hon är en riktig energikick, så valet var inte svårt, trots att jag skulle "ta det lugnt resten av veckan"!
Sköööönt där ute, fast dimman ligger som en våt filt över Nikstaviken!
Menyn: Kräftsoppa, mummms och kaffe därpå!

Men jag borde öva lite på min devis!

Återta din självrespekt! Det är bättre att göra människorna missnöjda och göra det du vet är rätt, än att tillfälligt behaga dem med att göra det du vet är fel.

FILMTAJM I SOFFAN

Tack och lov att svt1 sänder gamla filmer på eftermiddagarna, en del riktigt skapliga till och med, en del som passar att sova till, precis så där rogivande och kaffet kallnar bredvid mig!

Jag tog mig på skakiga ben till ICA idag, allt gick i slowmotion efter gårdagens vedermödor, men måste man proviantera, så måste man, oavsett!
Nå, fortfarande på skakiga ben och kallsvettig och med min dramaten i högsta hugg, så mötte jag min granne, hon som bor under mig!
"Oj va du ser trött och sliten ut"
Plötsligt sjönk min självbild ytterligare och den pepp som jag behövde då för att orka ta mig hem, försvann i ett nafs.
Jag hade ju lite försiktigt kollat på min spegelbild borta vid blommorna, där det är en stor spegelvägg, att jag inte såg alltför tussig och nyuppkliven och att lockarna låg där jag hade tänkt mig, bara för att försäkra mig om att "du duger precis som du är".
Vi surrade en lite stund och sedan rullade jag hem igen och kröp ner under filten.
Som sköterskan sa igår på sjukhuset när hon drog nålen, "nu måste du ta det lugnt resten av den här vecka"!

HUDDINGE SJUKHUS, NU IGEN!

Nu är det gjort, äntligen!
Äntligen kan jag lägga även det här bakom mig och se det som ännu en erfarenhet rikare!
Jag ska inte sticka under stolen med att jag faktiskt har varit lite orolig och gruvat en aning. Men tidigt i morse, närmare bestämt 03:30, när min väckarklocka ringde, då släppte jag all oro och gick i duschen, enligt instruktioner från kallelsen, tillika kvällen innan sänggående. Sedan gjorde den sista översikten över min lägenhet, inga sopor, osv, utifallat, nu igen!
Är det nu det ska hända, så okej då, jag är beredd och lämnar ingen skit efter mig!
Precis som när jag ska ut och flyga!
Jag älskar att flyga förövrigt!
Det har blivit mycket fixande och trixande den sista tiden!

Efter en dryg timma i den arla morgonstunden, anlände jag i lagom tid till Hjärtkliniken 8 tr. Och genast fick jag min säng, på med den förtjusande sjukhusskjortan, storlek obestämdbar, färg urtvättadvit och passform bedrövlig, but who cares!
Den ena provtagningen efter den andra avlöste varandra, så jag hann nätt och jämt slumra en liten stund innan jag rullades in till den egentliga undersökningen, hjärtkateteriseringen!
Spänning och en stor portion nyfikenhet infann sig och jag började njuta av att bli ompysslad och övertäcktes av diverse OP-lakan, numera av papper, det var annat på min tid när det begav sig på Käkkirurgen i Umeå för typ 40 år sedan. Varmt och skönt blev det där under och hör och häpnad, jag fick en handvärmare i var hand, så där trivdes jag!
Till min glädje görs den här undersökningen numera via ett kärl på halsen istället från ljumsken, vilket gjorde att jag kunde fara hem relativt fort. Skönt också att läkaren som genomförde undersökningen gav mig ett positivt besked om att det inte såg alltför alarmerande ut! Tjjjjhhhooooo! Så se upp där ute, än är jag inte uträknad, än kan jag fortsätta att vidga mina vyer på äldre dar och stalka Peter Jöback, till mångas förfäran! he he he he he he!!!!!



Innan hemfärd passerade jag sjukhusrestaurangen i vanlig ordning och beställde Laxpudding med skirat smör, because I'm worth it!

FARSDAG

Så vi då kommit oss till den dagen när alla våras fäder skola gratuleras!
Hipp, hipp hurra för er idag!!!

Stilig, eller hur!!!
Min pappa i unga dar, som värsta filmstjärnan typ Gregory Peck eller som han vid en period i sitt liv.

Väldigt lik Lasse Lönndahl, tyckte tydligen Lasse själv förresten. Pappa och mamma var inne i en butik i Stockholm en gång och mamma upptäckte hur, just Lasse stod och stirrade på pappa där inne.

Bilden är tagen ungefär vid det tillfället när mamma och pappa var i Stockholm.
Det här var ett sidospår!

Det är nu 17 år sedan pappa gick bort, alltför tidigt, endast 70 år gammal.

Lite ruggigt att tänka på, att nu har jag kommit till den åldern när det börjar närma sig.
Som idag t.ex! Jag kom på att jag borde skriva i det "Vita Arkivet", för vem vet hur och när det är dags och hur oansvarigt vore det väl inte mot Sofia om jag ställer henne helt ovetande om hur jag önskar att saker och ting skall fördelas.
Men en sak har vi gjort klart med hon och jag, hi hi hi hi, utifallatt.
En särskild flyttkartong märkt med "Mona"
"Men mamma inte ska du väl prata om sånt nu, du ska väl inte dö"
Men alla ska vi dö någon gång!

Usch då, det var ju inte meningen att jag skulle tillägna farsdagens inlägg med död och bedrövelser.

PÅ ÅTERSEENDE!

London!

Hoppas jag!
Men nu tar jag det från the very beginning!

Jag fixade det hela vägen, tur och retur, men lite hjälp, eller egentligen jäkligt mycket hjälp från min ena syster hemma i Nynäs, som tack och lov har en nyckel hem till mig.
För när jag äntligen anlände till mitt hotell fick jag lära mig en läxa som jag hoppas att jag kommer att få användning av fler gånger, cross the fingers!
Jag har checkat in på många hotell tidigare, men aldrig behövt visa upp mitt betalkort, som jag betalat hotellet med.
Nu hände det och dessvärre hade jag det inte med mig.
Efter en hel timma med huvudbry och telefon till syster som snabb som en iller rusade ner till mig, fotade av mitt kort, mailade över det till mig, så fick jag äntligen ta mitt rum i besittning efter åtta timmar på resande fot.
Security!
PHU!!!

Men nu till väsentligheter!


Tänk dig att sitta i ett stort mysigt vardagsrum där en liten upphöjning och stort som, ja typ min balkong ungefär, där har det klämts in instrument av varierande art och storlek samt stativ och sittplatser för fyra, helt bananas!

Äntligen har jag fått uppleva en riktig intimkonsert med Peter Jöback och hans band och med poängtering på intim, för närmare än så här kan man inte komma. I was in heaven!

18 stycken härliga pärlor från Peters hela karriär blandades snyggt och ibland oväntat med mellansnack av Peter om resa genom livet, från A till Ö, allt på engelska! Stående ovationer till Peter och bandet!
Och såklart blev det en kväll till på St. James Theatre, ty jag reser ju inte till London för en enda kväll!

Torsdagen var hemresa och då flöt timmarna i en jämn takt utan att stöta på några hinder förutom otroligt ont i fötterna.



Så några pauser med matintag och vätskekontroll blev en nödvändighet i sällskap av me, I and myself och ett leende på läpparna!

ROFYLLT OCH AVLEDANDE!

Fan också, ingen som helst resfeber har lyckats infinna sig endast en oroskänsla och, "va fan har jag gett mig in på den här gången då?" känsla!
Hur var det nu man gjorde? Hittar jag tåget? Hittar jag hotellet?
Tänk om jag blir sjuk under resans gång, bara faller ner på gatan bland stressade Londonbor?
Det är vid sådana här tillfällen och vid den här åldern jag börjar vackla om min färdighet att klara mig själv.
Är jag verkligen så duktig och kavat som jag vill göra sken av, eller är det ren och skär dumdristighet?

Nä fan gunsan, skärpning nu, såklart du fixar det här, det värsta har du ju redan klarat av, så det här är ju en fis i rymden av utmaningar.

Jag hade inte en endaste tanke på att gå ut idag, oron var alltför påtaglig.
Men efter noga övervägande och övertalning med mig själv, tog jag mig i kragen och gick en sväng innan solen gick ner och vildsvinen började krypa fram från sina dagliga gömställen.

Bra där gunsan, det funkade och kändes lite bättre efteråt.
Nu i sena timman är det dags att titta över packningen inför i morgon bitti!
Du ska se att det ordnar sig nog på ett eller annat sätt!

ALLAHELGONSDAG!

Lugnet har lagt sig efter allt spökande och bökande igår.
Här hos mig är det ju porttelefon så risken att det skulle ringa på min dörr var ju tack och lov minimal
Så inget Trick or treaters här inte!

Idag hade jag tänkt gå till minneslunden i vanlig ordning men regnet har strilat precis hela dagen och fortfarande gör, så jag ordnade en egen minnesplats här hemma på balkongen.
En helg för frid, saknad och eftertanke!

Men så hände det som jag verkligen avskyr, jag drabbades av hypokondri!
Sedan några dagar har jag ett känselbortfall på en tå, det kom bara sådär och sitter tyvärr kvar och ger en obehaglig känsla, tankarna snurrar och arbetar upp ett skräckscenario.
Dessutom har jag fått kallelse till datortomografi av lungor till nästa fredag, jag hinner precis hem från London.
Lilla födelsemärket bak på ryggen kliar och hjärtat bultar onödigt hårt!
NU, när jag är i färd med att packa inför min resa!
Nu vill jag inte ha en massa skit som oroar och förstör min härliga känsla av resfeber, för det är ju också en del av resandet.
Å så tänker jag, "jaha, det kanske tänds ljus för mig också nästa Allahelgonsdag!"
Ängsliga gunsan har krupit fram ur vråna!
Är det mörkret eller den krassa verkligheten att jag inte är någon ungdom längre och kvalar in bland de hädangångna!
Den som lever får se!

Allahelgonsdag för precis fem år sedan tände jag den här lyktan hemma i Umeå på Bigarråvägen.
Då var jag lyckligt ovetande om vad som skulle komma bara 24 dagar senare.
Nu har den fått sin naturliga plats, fortfarande i Umeå men på Röbäcks kyrkogård.
Sofia var dit igår och tände ett ljus i den!