Med lite oro i magen kan jag inte förneka, inte för att flyga, det bekommer mig inte ett dugg, "är det nu det ska hända, så okej då, jag lever ändå på övertid"!
Och om himlen ser lite orolig ut, så blir det väl en lite guppigare uppstigning innan det planar ut!
Nä oron kommer från vad jag kommer att mötas av när jag kommer fram till målet, hur kommer jag att reagera när jag träffar Sofia, sorg och smärta, eller glädje och förhoppning?
Är hon den vanliga kvittriga jäntan med glimten i ögonen, eller tärd och håglös med sorg i blicken?
Lyckligtvis möttes jag av en härlig liten sprudlande tjej, precis som vanlig!
Tack o lov, för jag kände inte att jag var riktigt i fas själv pga av att jag just varit förkyld och hängig!
När jag kom, var Sofia inte hemma ännu, men jag har ju egen nyckel och visste att hon alldeles strax skulle komma!
Jag tvärfixade en mugg kaffe och två hårdmackor med ost, klockan var 13:00 och jag var hungrig efter en lång resa, men endast en banan och ett äpple imagen!
Mobilen ringer; "mamma kan du komma ner?", ta med dej två bananer!
Alltså hon och assistenten satt nere i trapphusets entrè och väntade på mig!
Så jag han endast gå på toaletten, dricka halva muggen kaffe och äta en macka, så var det dags igen!
Nu skulle vi direkt vidare till sjukhuset, onkologmottagningen för provtagning innan läkarbesök klockan 16:00!
Så iväg det bar med buss, tack o lov att det är nära till sjukhuset!
Besöket hos läkaren gick riktigt bra, mycket för att läkaren var korrekt och tydlig med oss och i synnerhet mot Sofia! Hon fick tala om vad hon hade på hjärtat, tankar, känslor och hur hon hade mått under den första cytostatikabehandlingen!
Jag och assistenten fick också framföra våra åsikter och erfarenheter av Sofias mående!
Läkare lyssnade och förstod precis och föreslog en del ändringar i medicineringen inför den kommande behandlingen nu på torsdag till måndag!
Så med det lugnande mottagandet och gensvaret, så var Sofia lugn och redo att försöka en gång till på hemmaplan, istället för som hon egentligen önskat, att få vara inlagd, eftersom det var alldeles för tufft förra gången!
"Mamma, nu när du är här så tror jag att jag vill vara hemma istället, det känns bättre så"!
Det värmer, när man får känna det förtroendet från henne, då har jag nog ändå lyckats någonstans med att ge henne kärlek, trygghet och tillit!
Du och jag Sofia, vi ska fixa det här!