Med tanke på att igår var det 10 år sedan min son Erik dog och smärtan inför den dagen har legat tung över min en längre tid, så förstod jag inte hur jag skulle ta mig igenom den dagen!
Så för några veckor sedan, bestämde jag mig för att göra tvärt om, istället för att sitta hemma ensam och deppa och sörja, så bokade jag en föreställning på "Häxorna i Eastwick", bara sådär, rätt upp och ner, då får jag åtminstone le en stund!
Men först började jag med att fara tillsammans med syrrorna till Tele 2 Arena!
Mia Skäringer hade sin sista show "No More Fucking To Give"!
Jag har länge tänkt se den, men det har liksom inte blivit av, men nu äntligen bokade jag till sista tillfället!
Så jäkla bra, samtidigt starkt och modigt av henne!
Snacka om att lyfta taket, men det gjorde hon/vi på Tele 2 Arenan!
Kom inte hem förrän långt efter midnatt, trött men nöjd!
Vaknade efter en hopplös natt, orolig sömn, kvällen mellan den 24 och 25 november 2009 spelades upp som en film, från den stund där vi satt hemma i köket och åt middag, dörrklockans ringande 23:30 och jag går ner och öppnar och finner två uniformerade poliser utanför dörren!
Overkligt, ett trauma som inte går att sudda ut från näthinnan, än mindre vad dessa budbärare hade att säga! Allt detta, ordagrant i det närmaste, spelades upp för mig den här natten tills i går!
Så vilken tur att jag, trots dålig, om nästan obefintlig söm, kunde fixa till min hjälpligt och fara upp till Cirkus på Djurgården och inta min plats i väntan på detta glädjepiller, "Häxorna i Eastwick"!
Nu har vardagen tagit vid och jag har påbörjat mina tre dagar på Reumatologen dagvård med Ilomedininfusion, de sista för det här året, så min får jag vila mig efter helgen, i dem mån det går vill säga, det är ju inte direkt angenämt de där droppet, men nödvändigt tyvärr!
Som att fara till jobbet, mörkt när jag åker på morgonen och mörkt när det vankas hemfärd!
Liver bara rullar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar