Dagarna består av att handskas med det oundvikliga, planering inför en förälders värsta mardröm, nu igen!
Det mest onaturligaste som finns, att förlora sina barn, att förbereda dess begravning med Fonus, tänka ut musik, kista, samtal med präst inför, nä jag orkar knapp uttala det, det gör för ont, nu igen!
Och som ett ytterligare mörkt moln borta i horisonten, avveckla ännu en lägenhet, skingra tingen, dela upp och skänka, göra det definitivt och välja ut det viktigaste att ta med som kära minnen!
Barn och barnbarn, är ju det mest naturliga i livet, livets efterrätt, får jag ofta hör!
Snälla, det finns olikheter, vi är inte alla förunnad den rikedomen, jag är ett levande exempel på motsatsen!
Nu gäller det att hitta en ny mening med livet!
Ta hand om mig i första hand, tillåta mig mer av livets goda!
Nu prickar jag av måsten i vardagen, innan det är dags att bege mig upp till Umeå på måndag!
Undra hur det kommer att kännas, när jag vrider om nyckeln till Sofias lägenhet, kliver in och inte möts av henne, som sitter i sin permobil och väntar på att jag ska kasta mig om halsen på henne och tokpussas och hon, "men mamma då, ge dig", med ett klingande skratt!
Att bo in mig där ensam, utan henne, under obestämd tid!
Giv mig kraft inför den kraftmätningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar