Det var ju inte det här jag hade tänkt från början, att det skulle vara enkelt att ta sig fram här i livet, inte gå raka vägen till mål!
Vaknad upp efter drygt elva timmars sömn, utvilad? ja!
Pigg att ta mig ann dagens uppgifter? ja!
Men ju mer timmarna gick, så kända ja, nä det här funkar inte, jag fryser ihjäl, det är lika bra jag ger upp och tackar för mig!
På med mina element och ner under elfilten igen!
Fy fan va jag hatar det här!
Meddelar mig att jag stannar hemma till de som jag skulle träffa, pga av mitt tillstånd!
Så där satt jag, skitless och frusen, kanske lite besviken också!
Det här går inte över, det är ett bestående tillstånd, det kan bli ännu värre med tiden, vad det lider!
Men va fan, gå ut vet ja, det kan inte bli värre, antingen fryser du ihjäl här hemma, eller så halkar du och slår ihjäl dig där ute någonstans och vad är värst?
Så sagt och gjort, jag klädde mig i allt varmt som huset bjöd och begav mig ut!
Jag kände att jag behövde komma närmare mig själv, lyssna till ingenting, eller bara mina egna tankar om, varför, hur går jag vidare, att släppa taget och våga säga ifrån!
Jag hade ju tänkt att bara gå ner till pendelstationen och hämta gårdagens METRO, en promenad på ca 15 minuter fram och tillbaka!
Det tog 1 1/2 halvtimma genom skogen, på okända stigar, var hamnar jag nu, vart leder det här?
Trots alla hinder på min väg, så fick jag med mig en METRO från pendelstationen tillslut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar