SÅ VAR ISEN BRUTEN

Vilken tur att jag har så härliga arbetskamrater och ett så trevligt jobb! Mina fyra timmar där uppe på 7:an funkade riktigt bra, alla är så avslappnade och sköna och jobbet sitter ju liksom i ryggmärgen, så jag behövde inte anstränga mej. Ok! en av timmarna låg jag ju och fick en ny 14, så nu är jag symetrisk i facet också, jag säger då det! TACK BENGT OCH HELENA på 8:an.

VECKA 50

Den här veckan som kommer har jag tänkt försöka jobba måndag till torsdag, som tur är det bara fyra timmar/dag och jag har med reservation sagt att om det blir för jobbigt så slutar jag tidigare, men jag måste ut och prova, har blivit väldigt skygg sedan det tragiska hände, som om jag har något att skämmas för, vill inte möta folks blickar och medlidande. Men i morgon så ska jag få en ny tand, jag pressade ju sönder en, den där dagen och min underbara tandläkare förbarmade sig ju över mej i måndags och nu är det dags för nästa sköna besök i hans behandlingsstol. Tänk att jag behöver så lite för att njuta, att luta mej tillbaks i stolen hos "bengan" och få bli omhändetagen.
En annan njutbar sak för mej är att gå ombord på ett flyg, spänna på sig the seetbelt, stänga av mobilen och bara låta ödet bestämma om jag ska komma ner igen med livet i behåll.

NU RÄCKER DET!

Jag satt i bilen idag, hade lite ärenden som bara var tvunget att uträttas.
I bilen kommer jag alltid på saker och tänker högt och förnuftigt med mej själv.
Tillsammans med musiken som strömmar ut från cd-spelaren tänker jag så klart och löser de flesta gåtorna. Okey! det kan kanske vara med en viss risk också, för det händer inte allt för sällan att mitt resonemang framkallar tårar som skymmer sikten.
Idag var det en sådan dag. Var och tömde brevinkastet och plockade ihop de mest personliga sakerna i "lägenheten". Egentligen så förstår jag inte hur jag orkade, men det är just det som är frågan som har ett självklart svar. Vad har man för val? Inget! det är bara att bita ihop och göra det som är tvunget.
Därför så är min rubrik i kväll "nu räcker det", för nu är jag så otroligt trött på alla motgångar och att vara stark och duktig, något som förföljt mej under en lååååååååång tid.
Tänk att få vakna upp en dag och alla bekymmer är som bortblåsta, axlarna nedsjunkna, inga fler sönderpressand tänder, solen skiner och alla nära och kära är glada, friska och lyckliga.

OCH PLÖTSLIGT STANNADE LIVET UPP!

Det här tillägnar jag min son Erik som nyss lämnade oss!

Du lilla människobarn, en annan kvinnas kött och blod.
Du skänkte sådan lycka, jag förut ej förstod.
Du lockat mej till skratt och drivit mej till tårar
däremellan din charm bedårat.
Din lilla bruna kropp, Din svarta huvudknopp.
Din vilja var stark, Du nådde jämt ditt mål,
nästan mer än en mamma tål.
Fast Du ej har vuxit under mitt hjärta, ej heller har
jag fött dej med smärta, var Du det bästa som
någonsin hänt mej.
BEHÖVER JAG SÄGA ATT JAG ÄLSKAR DEJ.
Gud vad jag saknar dej Erik!

XLLT XNNXT ÄN OVIKTIGT

Trots xtt min skrivmxskin är xv gxmmxl modell fungerxr den fortfxrxnde mycket brx- förutom xtt en txngent är trxsig. Mxn skulle kunnx tro xtt om xllx xndrx txngenternx fungerxr brx, så märks inte en endx trxsig txngent särskilt mycket. Men det verkxr som xtt en trxsig txngent räcker för xtt drx ner helx intrycket. Du kxnske säger till dig själv: " Jxg är bxrx en endx människx. Ingen märker om jxg inte gör mitt xllrx bästx. Vxd jxg gör spelxr ingen roll." Men du gör stor skillnxd, för du är en del av något större. Världen blir xldrig en bättre plxts om vi inte xllesxmmxna gör vårt bästx för xtt förbättrx den. Så nästx gång du tror xtt du inget betyder, minns den gxmlx skrivmxskinen. Du är xllt xnnxt än oviktig - du är fxntxstisk!

ÄNNU EN VACKER DAG!

Men det blev bara en liten snabbis på lägdan för jag behövde städa idag eftersom jag hoppade över det igår. Hörde just på väderleksrapporten att nu kommer snöovädret och det var nog sista gången jag såg barmark på de här lägdorna och att inte förglömma bonnägga. Så nu är det väl bara att gå i ide på riktigt.

Apropå städa! Jag var tom in i väntliationstrummorna och dammsugade. Tecken på vadå! Håller jag på att bli knäpp, borde jag läggas in på ett sånt där rehab eller håller jag på att längta ihjäl mej till JULKONSERTERNA. Någonting står det för i varjefall.

SOL!!!

Äntligen ! Efter veckor av fullständig avsaknad av sol, så kom den då äntligen fram igen, jag hade nästan glömt hur det såg ut och hur det kändes när ljuset träffade näthinnan. Höstdepretionen är verkligen påtaglig, därför har jag inte ens orkat skriva här inne, det är liksom tom, blankt och jävligt deppigt, som att sitta i ett väntrum i all evighet och inte ens veta vad man väntar på. Men så idag så vaknade jag av att den där vad det nu var den hette, jo! solen lyste och jag bestämde mej för att gå en långpromenad och överlämna Sofia i tryggt förvar till en assisten efter handledning av dusch och lite övrigt.

En hel timma bara för mej själv med ljuvlig musik och sol från en absolut klarblå himmel.