
Men egentligen så är jag skiträdd, så rädd så att jag till och med inte tar in det som händer riktigt. Jag ser på det hela utifrån som en helt vansinnig film och tänker tyst för mej själv att,"vilken tur att det inte är jag, vilken tur att det bara är en film" och snart är den över och jag kan kliva upp ur tv-soffan och skaka av mej det. Å så plötsligt så kommer verkligheten tillbaks och jag blir alldeles matt och får fjärilar i magen, sommarfugler som mina norska vänner kallar det.
Apropå fjärilar och sommarfåglar, om det ändå snart vore sommar, för då hoppas jag att många av mina orosmåln har strykt förbi, som tex:
Gravstenen på plats hos Erik. Sofia har kommit på plats och är glad och nöjd med sitt val av bostad och att hennes assistans funkar prickfritt. Huset sålt till en nöjd, ung barnfamilj som kommer att förvalta det väl och framför allt att vi får bra betalt, eller åtminstone det vi hade som utgångsbud. Sist men inte minst att jag kanske sitter på en mysig balkong ca 70 mil söderut. Om jag blundar och konsentrerar mej riktigt hårt, så kan jag nästan se mej själv där med fötterna upplagda på en pall, ett glas rött på ett litet sidebord, huvudet skönt bakåtlutat och med öronsnäckorna på plats, njutande av Peters ljuvliga stämma i min ensamhet. Just me, all by my self, I.
För nu gäller det att tänka framåt, positivt, annars grottar jag ner mej helt och knäpper igen den där "morsan ta av dej offerkoftan", som var Eriks uttryck.