DAGENS SOMMARPRATARE

Monika Nyström VS Gun gunsan günne Nordlinder! Igår sa Pia,"i morgon måste du lyssna på Sommar"! Jaha tänkte jag då! jag hade hört att det var en kvinna, vars namn jag inte minns just då och att hennes program skulle handla om hur hennes cancersjuke man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag. Jag tänkte, varför ska jag lyssna på det? Pia hade missuppfattat, hon trodde att det handlade om någon som misst ett barn och tyckte väl att det skulle vara bra för mig att höra någon annan som råkat ut för samma öde som jag. Nå! Jag tänkte att jag lyssnar väl en stund på min dagliga promenad. Jag hade fått en försändelse från en bokklubb, så jag var ändå tvungen att gå ner till centrum för att hämta mina böcker och det tar ca tre kvart fram och åter, ja lika länge som en CD som jag alltid lyssnar på när jag går. Jag missade första tjugo minuterna, men insåg ganska snart att vi trots allt delade många svåra stunder. Fast det var så olika, var det ändå så lika och smärtsamt att återuppleva den fasansfulla tiden på Barnonkologen och tiden tillsammans med Sofia när hon var svårt sjuk. Naturligtvis fanns det stunder av glädje och hopp blandad med förtvivlan. Så igenkännande när vi fick beskedet att det tyvärr inte fanns mer att göra och att hoppet var ute. Hur jag minns att jag inte kände golvet under mina fötter, hur allt liksom föll och det blev ett vakuum i både tanke och handling. Hur Stig och jag stod i hissen på väg hem från läkaren och det blev tomt, helt tomt och tårarna rann under absolut tystnad! Sofia och Erik var inte med, de var hemma med en barnvakt. Den kommande tiden, när vi skulle försöka hålla ihop, trösta, äta, sova och stötta varandra var som att vandra utan mål i ett öde landskap. Erik som så glatt sig åt att få en syster, skulle nu förlora henne snart. Sofia som var alldeles för sjuk och utmärglad för att förstå allvaret, obsersverade oss med trötta ögon och tyckte nog att det var en ledsam familj hon hamnat hos. Tur att hon hade Ludde som aldrig visade sig svag eller modlös! Men vår herre hade andra planer för Sofia, tack och lov! Ett oförklarligt under skedde, tumören slutade att växa, bara så där! Under många år fanns naturligtvis ovissheten och skräcken att den skulle vakna till liv igen, men lyckan har stått sig. Sedan, tjugo år senare drabbades vi av det ofattbara ändå. Sofia, Stig och jag förlorade vår älskade Erik. Smärtan, maktlösheten och det där fallet, vakuumet återkom sent en vinternatt. Jag minns, efter att jag talat med poliserna en kort stund, väkte Stig och Sofia för att berätta det fasansfulla. Hur jag tröstade och kramade Sofia, hjälpte henne upp i permobilen, så att hon med egna ögon och öron skulle få höra det från poliserna. Tiden som därefter följde, chock, förtvivlan, tårarna, aptitlösheten och ändå planeringen inför begravning kan ses surrealistisk. Men att jag i detta tillstånd ändå for iväg på Julkonserter som sedan länge var planerade, kändes viktigt och stärkande inför det stundande begravningen. Jag tror och vet att Erik tyckte att det var helt okej, han visst ju att det var bra för mig. Erik brukade säga "vilken tur att du har Peter, mamma", med en glimt i ögat! I allafall! När jag gick ner till centrum, lyssnade jag andäktigt på Monika Nyström, hjärtat knöt sig i maggropen och gråten växte sig allt starkare. På hemvägen, när det var ungefär en kvart kvar av programmet, brast det! Ett kärt och välbekant intro tornade fram, "Thank You" med Peter Jöback spelades och nu grät jag fullt ut men av ett lugn och en tacksamhet över allt jag ändå har och allt jag fått upplevt och förhoppningsvis fortfarande har kvar att uppleva och lärt mig av livet. När jag kom hem, möttes jag av en rödgråten gunsan i hallspegeln.

TAGGE

Jag var ju till Eva Och Per innan vi tillsammans for vidare till Eda. En alldeles bedårande liten igelkott hade funnit sig till rätta och hemmastadd hos dem. Han har fått det passande namnet Tagge, eller om det är en hon? Ja då blir det väl Tagga(ner). Alldeles tam och orädd liten krabat som tiggde mat helt ogenerat. Eva och Per var t.om tvungna att ställa en planka på högkant till altanen, så att Tagge inte promenerade in i huset, vilket redan hade hänt några gånger.

KOLLOWEEKEND

Jag har varit på "kollo" på Eda lägergård i Knivsat kommun! Den ligger vid Norrsjön och ägs av kommunen, som arrenderar ut den till Eda lägergårdsförening. Det är föreningen som ansvarar för drift, skötsel, underhåll och uthyrning. Vid lägergården finns badplats och båtbrygga, och vattnen är ypperliga för kanotpaddling. Norrsjön är en del av ett större sjösystem, och det går att ta sig vidare in i Ramsen och Trehörningen till Fjällnora friluftsområde, som tillhör Uppsala kommun.

Med utgångspunkt från Eda kan man även vandra längs sjöarna norrut, till Fjällnora, eller västerut på Upplandsleden. Jag låg i en sovsal och sjöng "I en sal på lasarettet, där en bröstsjuk flicka låg" och vi grät i kapp, jag och mina medsystrar. Gud så tokigt det här låter då!

Nä det är inte sant, men nästan! Jag var mycket riktigt på Eda lägergård, men på en spelning med www.cometogether.se.

Svåger Per och hans medmusikanter spelade upp till dans och äntligen så fick jag möjlighet att följa med. Riktigt trevlig musik, glad och medryckande. Vi övernattade i en byggnad med 32 st sovplatser som används till kolloverksamhet, bekvämlighetsinrättningen bestod av helt vanliga utedass, med en hasp på insidan. Vilken flasback till barndomen!

APROPÅ BÅTAR

Jag var precis in på weebkameran och där är det så här vackert just nu över Stockholms inlopp. Gonatt!!!

ATT ANGÖRA BRYGGA

Äntligen har träningsvärken i benen gett med sig, så att jag kunde ta en välbehövlig promenad idag. Igår lyckades jag endast ta mig ner till ICA fram och åter för att proviantera lite nödvändigheter, ja typ Actimel och Proviva. Fast det blev två vändor, för när jag stod i kön för att betala och började rota i min lilla ryggsäck, så upptäckte jag till min förvåning att plånboken inte var med. Jag ställde undan min kundvagn lite längre in i butiken och knatade hem igen, hittad tack och lov den förlupna börsen och återvände till ICA. Idag tog jag mig ner till hamnen, köpte en mjukglass i våffla som lunch och slog mig ner på bryggan.

Där blev jag helt uppslukad att hur en seglare hade stora bekymmer med att angöra brygga, den mörkgrå här som dessutom var i vägen för Utö express som var på väg in i hamn. Efter flera försök, blev de tvungna att ge upp och styrde vidare. Det påminde mig om när vi var ute med husvagn för typ hundra år sedan. Man kom till en camping, trött och hungrig efter en hel dags slit på vägarna och blev hänvisad en plats långt åt helsike, trångt och ojämt. Till på råge, så fick vi åskådare också som nyfiket stod och kollade. Det enda man ville var ju att få ta den där kommaframwhiskyn och sedan sova! Nu ska jag gå och sova, ska fara till Fresta i morgon. Det går troligast åt pipsvängen för det svenska damfotbollslaget också för den delen! 3-1 till Japan hittils!

SKULE WEEKEND

Vilken helg, vilka berg-och-dalgångar och då inte bildlikt talat utan så var det, både i själ och hjärta. När jag känner efter, så har nog det gamla skrället även fått träningsverk i benen, jag kommer till det lite längre fram. Det kanske kan bli en aningen långt inlägg det här, men det kan inte hjälpas! Nu börja det! Fredag lunch, Ove och jag hämtar upp Pia på jobbet och så drar vi snabbt och smidigt uppöver mot vårt mål. När kl är halvsex stannar vi och tankar både bil och oss själva, vi hade tur som tok! Vi hamnade på ett matställe som stängde precis efter vi kom in och fick beställa. Härlig husmanskost, fett, smakrikt och regält. Så, vidare mätta och belåtna. Vi anlände Villa Orrbacken i Docksta en timma tidigare än beräknat och möttes att en vackert inredd föredetta disponentvilla. www.destinationaskuleberget.se . Vi intog vårt rum som vi delade på tre, systrar och svåger emellan. Alltså, han låg inte emellan, jag fick en egen säng! Nästa dag rekognoserade vi oss på festområdet och turligt nog även la ut en skottsrutig filt på första rad.

Sedan tog vi en tur med linbanan upp till Skulebergets topp. Å så ner igen efter vi beskådat den storslagna utsikten. Jag blundar inte pga av höjdskräck eller något sådant, nä jag brukar för det mesta blunda på bild, en gammal ovana bara, jag älskar höjder och öppna landskap. Halvtre var jag tillbaka på festplatsen och till min stora glädje, så låg filten kvar och jag kunde lugnt inta min plats i solen i väntan på soundcheck.

Tack Peter, men jag tog mig friheten att låna den här bilden av dig! Vilken tur jag hade, Adams & Eves soundcheck var ganska lång och efter dom var klar, så smög jag mig iväg backstage och fick min efterlängtade kram och titta in i ögon som kan smälta isberg.

När festivalen började, så öppningstalade Jacke Sjödin, herremintid va han är rolig, alltså inte rolig på norska. Det var länge sedan jag fick sååå många befriande skratt som den kvällen, som just av denna man. Så avlöstes han av Noratrion, ett till mellansnack av Jacke, sedan Oscar Danielsson,å sen Jacke igen, härligt!

Plötsligt intas scenen av fem män, Höga Kustens Teaterförenings egna Dancing Kings bjöd på en bejublad dansföreställning som innehöll såväl balett som klädbyten mitt på scenen och magdans. De börjar dansa Svansjön varefter något orgentaliska (vid)under och som är svårt att beskriva än mindre att smälta eller inte skratta halvt ihjäl sig åt. Klockan sju var det dax för Irish Brew, Anders Eriksson, riksspeleman från Mellansel, tillsammans med Jocke, Peter och Hans-Gunnar, gör livet gladare för behövande i Ångermanland. Klockan åtta,

ÄNTLIGEN så var det då dax för Peter och Cookies n Beans! Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

En superrepertoar, för mig både kända och några okända låtar. Skön stämsång och en posivit och kärleksfull blandad med eftertanke och kraft. är mitt samlade intryck av deras alldeles för korta konsert. Härligt att få sjunga med, live!

Tur att jag har bokat Operataket i Oslo i augusti.

Euskefeurat avslutade festivalen, men då var vi redan på väg hem till Villa Orrbacken och kossorna. Söndag, vaknade efter dålig sömn, typiskt mig när jag är för uppladdad och energistinn.

Men Pia och jag begav oss på en tuff bestigning upp till Skulegrottan i 27 graders värme.

Det gick och vi kom ner också välbehållan.

Behöver jag säga att vi var svettiga? Efter en välbehövlig dusch klev jag upp i Ybuss på min färd hemåt igen. Bussen blev genast proppfull och så var den ända ner till Uppsala, där jag kunde sätta mig vid en fönsterplats och värma min dumarm som var helt stelfrusen av aircondition från mittgången. Klockan halv tio på kvällen klev jag in här hemma på Backlura, eller som Pia säger för att det ska klinga lite bättre, Nickstahöjden!

VILKEN HELG. TUSEN TUSEN TACK ALLA SOM GJORT DEN TILL EN AV DE BÄSTA PÅ LÄNGE! Peter Jöback, Kakorna Rickardpojkarna, Pia och Ove, Hasse och Karin, ja de var värdfolket på Villa Orrbacken

å så korna förståss!

HEMFÄRD

Vilken helg, proppfull men intryck från början till slut. Men just nu så sitter jag i en proppfull buss på väg hem igen. Jag får återkomma med en utförligare redogörelse när jag är hemma och kan komma åt min kamera och ladda upp lite bilder, bara en sån sak! Vi har precis lämnat Sundsvall. Skulefestivalen var strålande, fantastisk, ljuvlig, varm, kärleksfull och och och. Boendet superbt och sällskapet har jag absolut inget att klaga på, tvärt om. Men som sagt, jag återkommer! Nu ska jag försöka sova en stund, tjingeling!