Monika Nyström VS Gun gunsan günne Nordlinder!
Igår sa Pia,"i morgon måste du lyssna på Sommar"! Jaha tänkte jag då! jag hade hört att det var en kvinna, vars namn jag inte minns just då och att hennes program skulle handla om hur hennes cancersjuke man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag. Jag tänkte, varför ska jag lyssna på det? Pia hade missuppfattat, hon trodde att det handlade om någon som misst ett barn och tyckte väl att det skulle vara bra för mig att höra någon annan som råkat ut för samma öde som jag. Nå! Jag tänkte att jag lyssnar väl en stund på min dagliga promenad. Jag hade fått en försändelse från en bokklubb, så jag var ändå tvungen att gå ner till centrum för att hämta mina böcker och det tar ca tre kvart fram och åter, ja lika länge som en CD som jag alltid lyssnar på när jag går. Jag missade första tjugo minuterna, men insåg ganska snart att vi trots allt delade många svåra stunder. Fast det var så olika, var det ändå så lika och smärtsamt att återuppleva den fasansfulla tiden på Barnonkologen och tiden tillsammans med Sofia när hon var svårt sjuk. Naturligtvis fanns det stunder av glädje och hopp blandad med förtvivlan. Så igenkännande när vi fick beskedet att det tyvärr inte fanns mer att göra och att hoppet var ute. Hur jag minns att jag inte kände golvet under mina fötter, hur allt liksom föll och det blev ett vakuum i både tanke och handling. Hur Stig och jag stod i hissen på väg hem från läkaren och det blev tomt, helt tomt och tårarna rann under absolut tystnad! Sofia och Erik var inte med, de var hemma med en barnvakt. Den kommande tiden, när vi skulle försöka hålla ihop, trösta, äta, sova och stötta varandra var som att vandra utan mål i ett öde landskap. Erik som så glatt sig åt att få en syster, skulle nu förlora henne snart. Sofia som var alldeles för sjuk och utmärglad för att förstå allvaret, obsersverade oss med trötta ögon och tyckte nog att det var en ledsam familj hon hamnat hos. Tur att hon hade Ludde som aldrig visade sig svag eller modlös! Men vår herre hade andra planer för Sofia, tack och lov! Ett oförklarligt under skedde, tumören slutade att växa, bara så där! Under många år fanns naturligtvis ovissheten och skräcken att den skulle vakna till liv igen, men lyckan har stått sig.
Sedan, tjugo år senare drabbades vi av det ofattbara ändå. Sofia, Stig och jag förlorade vår älskade Erik. Smärtan, maktlösheten och det där fallet, vakuumet återkom sent en vinternatt. Jag minns, efter att jag talat med poliserna en kort stund, väkte Stig och Sofia för att berätta det fasansfulla. Hur jag tröstade och kramade Sofia, hjälpte henne upp i permobilen, så att hon med egna ögon och öron skulle få höra det från poliserna. Tiden som därefter följde, chock, förtvivlan, tårarna, aptitlösheten och ändå planeringen inför begravning kan ses surrealistisk. Men att jag i detta tillstånd ändå for iväg på Julkonserter som sedan länge var planerade, kändes viktigt och stärkande inför det stundande begravningen. Jag tror och vet att Erik tyckte att det var helt okej, han visst ju att det var bra för mig. Erik brukade säga "vilken tur att du har Peter, mamma", med en glimt i ögat! I allafall! När jag gick ner till centrum, lyssnade jag andäktigt på Monika Nyström, hjärtat knöt sig i maggropen och gråten växte sig allt starkare. På hemvägen, när det var ungefär en kvart kvar av programmet, brast det! Ett kärt och välbekant intro tornade fram, "Thank You" med Peter Jöback spelades och nu grät jag fullt ut men av ett lugn och en tacksamhet över allt jag ändå har och allt jag fått upplevt och förhoppningsvis fortfarande har kvar att uppleva och lärt mig av livet. När jag kom hem, möttes jag av en rödgråten gunsan i hallspegeln.
