ENSAM HEMMA!

I dagarna två, har  jag försmäktat i denna position framför tv:n och sett på " Ensam Hemma" filmer!
Underbart att få skratta högt och ljudligt igen, behövde det verkligen.
Lite märkligt och om det var en tanke från tv4, så är det två dagar till " nine eleven". Tänkte på det i dagens film som utspelades i, just New York och att Kevin var uppe i en av tvillingtornen och beskådade den vidunderliga utsikten därifrån.

Nu är det precis en vecka sedan Mia och jag satt på en pubb i Covent Garden och firade en lyckad tur till  London och ett överaskande och underbart möte med " Världens  Bästa Peter" i 11:e timmen.

Men om sanningen ska fram, så har jag faktiskt varit ute i det vackra septembervädret i två timmar.
Minnet sviker mig inte, det var vackert väder den här tiden 2001 också!

ÄNTLIGEN FREDAG

ღ¸☆´,
(¯`♥´¯) .♥.•*¨`*♫.
´*.¸.•´♥ღ¸☆´
_________/)_____./¯"""/')
¯¯¯¯¯¯¯¯¯\)¯¯¯¯¯'\_„„„„\)ღ¸☆´G​OD HELG..:)♥

Jo så är det, även för mig, fast jag alltid har helg, så är det ändå lite särsklit när fredagkvällen faller på.
Då lutar jag mig tillbaka lite extra i soffhörnet och myser. Pustar ut efter en omtumlande vecka med både glädje och sorg.
Det är ansträngande att åka roller coaster, fast man står med båda fötterna på jorden.
Å vad det går fort!

LIVET - TIDEN

Livet är som en bok. några
kapitel är ledsna, en del är
lycklig, och vissa är stora.

Men om du aldrig vänder sidan,
kommer du aldrig att få veta
vad nästa avsnitt innehåller

MISSBRUKSVÅRDENS OFFER

Ja nu har det hänt igen!

Det var i lördags som riksdagsledamoten William Petzäll hittades död i sin mammas lägenhet i Varberg.
I flera år hade han sökt hjälp för sitt missbruk av opiater och lugnande medel, och gått igenom flera tolvstegsprogram utan resultat.
Han ville kämpa för att leva, han ville absolut inte dö, säger hans mamma Annika Petzäll.
Under det senaste året förvärrades hans missbruk, och Petzäll väntade in i det sista på vård på substitutionsenheten i Falkenberg. När de inte kunde ta emot fler patienter på grund av läkarbrist tvingades han istället hitta han egna lösningar.

– Det är ju så att de kommer åt knark, medicin och olika preparat (på svarta marknaden), och när han fick tag i det som skulle kunna blivit hans legala behandling så mådde han ju bra. "Nu känner jag mig som William, nu känner jag mig stark", men det var ju tyvärr svart han kom åt det...

Så kallad subtitutionsbehandling, där ett läkemedel med narkotika ersätter drogen, började praktiseras i Sverige redan på 60-talet. Metoden är och har varit kontroversiell - kritiker vänder sig emot att staten eller vården står för drogen och att en drog ersätts med en annan.
Annika Petzäll är djupt kritisk till dagens missbruksvård som hon menar i hög grad styrs av eget tyckande och den ideologiska principen: "drogfrihet till varje pris".
Människor som vill bryta sitt missbruk ska inte behöva slåss för sin rätt till vård menar hon och frågar sig också hur tillgången till medicinsk behandling kan vara så olika i landet. Nu vill hon ställa både ansvariga politiker och myndigheter till svars.

– Min fråga, som jag kommer begära ett svar på, är om de anser att deras fundamentalistiska åsikter är värda Williams död? Det är den policyn som styr i Sverige, det är den som gjort att William inte fick vård. Vem är de att döma vad min son har för behov av medicin?

Kanske detta blir startskottet för att en ordentlig utredning görs om missbruksvården i Sverige.
Att Williams död inte var förgäves och att det leder till något gått för de som befinner sig i denna kaotiska och oftast omöjliga situation och då även de anhörigas maktlöshet under den missbrukes kamp.
Starkt av Williams mamma Annika att orkade tala om detta hos Lotta Bromé idag.
Jag som mor till en son som gått samma öde till möte, välkomnar verkligen en översyn och lagändring om hur dessa patienter ska ha rätt till rätt vård i tid och inte som Erik sa till oss föräldrar, "Jag får ingen vård, det är bara förvaring", medan han var tvångdsomhändetagen på behandlingshem, gång efter gång!
Eriks öde är en direkt kopia av Williams, men Erik var ju bara en i mängden, obetydlig person.
William däremot, var en känd profil, så nu kanske det händer något.

EN MÄRKLIG DAG

Att resa i tid och rum, bokstavligen!

På min färd med pendeltåget till Järfälla kyrka idag!
Något spänd inför min dag, försökte jag skingra tankarna med musik som vanligt, "Livet, Kärleken och Döden - La Vie, L'Amour, La Mort".
En passande tittel för dagen.

Snett framför mig sitter en ung kvinna som med säker hand lägger en helt oklanderlig makeup från grunden. Det som skulle ha tagit mig minst en timma med skakig hand och förstorningsspegel hemma i mitt badrum där golvet är stilla, tog en kvart för henne.
Fascinernade!
Men för de flesta i vagnen var det mobiltelefonerna som glödde i händerna på sin väg till "Livet" där ute.

Efter två timmars resa med tåg och buss, anlände jag så till Järfälla kyrka där lugnet och tystnaden ackompanjerades av suset från träden som omslöt kyrkan med sina gröna vida armar. Jag uppsökte minneslunden en stund i väntan på att de övriga, närmaste sörjande skulle anlända.
Egentligen hade jag ingen aning om i vilken fas jag var i mitt eget sörjande efter Erik, det var ju så länge sedan nu, snart tre år sedan.
Men mycket smärta och sorg översköljde mig där inne i kyrkorummet under begravningscermonin.
Sorgen över min egna förlust av Erik, men även över att se sorgen och förtvivlan bland dessa nära anhöriga och kära vänner.
Det påminde mig starkt om när jag var i just den situationen, när jag trodde att mitt hjärta skulle stanna och andningen upphöra.

Utmattad och rödgråten somnade jag i en busskur trekvart senare. Ja, jag somnade och missade en buss till och med. Men det var bara en parentes och världslig sak, för "livet bara rullar på" ändå och jag är ju hemma nu!

Vilken tur att jag har varit och fått livgivande energi i London, apropå "Kärleken", som hjälper mig och lär mig att handskas med "Döden" och smärtan som den lämnar efter sig.

LANDNINGSSTRÄCKAN!

Nu har det hänt igen, jag är helt slut, eller kanske så proppful av god energi, så att det spiller över kanten på glädjebägaren och att jag inte vet hur jag ska fånga upp de gyllene dropparna, så att det inte går till spillo inför de kommande sju veckorna inför nästa påfyllning.
Vilken tur att jag bara har mig själv att sköta om!

I morgon kommer en ny dag och den kommer att väcka många starka känslor och minnen. Ett sista avsked av min vän Eva!

TACK FÖR DEN HÄR GÅNGEN LONDON

Tänk vad fort det gick och som jag hade längtat och väntat till den här Londonresan tillsammans med Mia så länge och det kändes som en evighet, tills nu.
Men nu är jag alltså redan hemma och det är över!
Vilken lyckad resa och vad trevligt vi har haft och vilka fina möten med härliga människor.

Staden visade mig äntligen sin fina sida med vackert väder och festligt värre.
En sådan här gång är det även skönt att jag har skapligt lokalsinne, eftersom Mia och jag bara hade varandra att lita till och jag var den enda av oss som hade varit till London redan, om än dock i följe med andra.
Men med karta i högsta hugg och var sitt Oyster card tillhands, så tog vi oss galant fram med både tuben och dubbelbäckare. Och om vi hade haft stegräknare på oss, så har vi säkert tillryggalagt bra många mil också, för kära hjärtanes vad vi har vandrat.

Lördagkväll var ju resans höjdpunkt med ett sista besök på Her Majesty’s Theatre, där Peter Jöback hade sin sista föreställning som The Phantom of the Opera.
Vilken kväll, vilken värme, vilken kärlek både från publik och inte minst hela ensambeln men framför allt The Phantom, Peter! Stående ovationer som nästan lyfte taket på denna anrika teater. Jag säger bara det, Vemod och ståpäls!!!
Naturligtvis infann blogginehaverskan sig vid Stage Door även den här gången, men med ett behagligt lugn. Till skillnad från tidigare, så var det massor av beundrare som hade sökt sig till denna dörr den här gången och när Peter kom ut hyllades han av folkskaran med applåder och glada tillrop.
Och som alltid, så var han lika generös och ödmjuk som vanligt och delade med sig av både signeringar, fotograferingar och kramar.

Det är schysta killen de!

Söndag var det dags för hemfärd och även då gick allt som på räls!
Efter ännu en utsökt frukost, både mycket och länge, så lämnade vi hotellet Hilton Paddington med buss ner till Victoria station, där vi lämnade in vårt bagage till förvaring under dagen.
Ett sista besök på Covern Garden stod på agendan och det var ett mycket lyckat val! Folkligt, festligt och strålande sol och ett och överaskande och glädjande möte i trängseln.

En sen lunch, ett glas rött på en klassisk english pubb innan vi sakta vandrade vidare på de trånga gamla gatorna och sedan hoppade vi in i en Black taxi ner till Victoria station igen för vidare färd mot Gatwick och Stockholm.
En trött men lycklig och nöjd gunsan somnade på Backlura ca 02:30!
London, jag kommer tillbaka!
☆♫LOVE♫☆