JAG ÄR TILLBAKA!

Kanske lite omskakad och tilltufsad ska jag tillägga!
För det händer både trevliga saker och jobbiga i mitt liv nu, knappt att jag klarar av omsvängningarna!
"Du måste lära dig att säga NEJ Gun", om det ändå vore så enkelt, som att, nu vill jag inte göra det alla förvänta sig av mig!
För om jag inte kan klona mig, hur gör jag då?
Sofia behöver mig vid sin sida nu, i synnerhet under cytostatikabehandlingen Temodal, som varar i fem dagar plus ungefär fem dagar efter, när hon håller på att tillfriskna efter sviterna!
Dessutom behöver jag ta hand om mig själv och mina behov och min hälsa, ty om jag slarvar med det, så orkar jag inte finnas till för henne!
Avståndet Nynäshamn och Umeå gör det inte lättare, så därför önskar jag att jag kunde kolna mig!

Nog om självömkan!
Utan att känna skuldkänslor, vilket jag naturligtvis gjorde och gör hela tiden, så begav jag mig till Allsången på Skansen tisdagen den 1 augusti tillsammans med lillasyster och en god vän, hitrest från Norge och vara gäst hos mig hela den veckan!

Kvällens begivenhet var Lisa Nilsson, som råkade vara mina följeslagares idol, nåväl, jag kunde också lyssna på henne en timma, vad gör man inte för att vara social för en kväll!



Himlen visade upp sina vackraste sida, det var för mig kvällens höjdpunkt!

Lördagen den 5:e augusti gick Prideparaden av stapeln inne i Stockholm och jag hade för länge sedan en önskan om att få delta i paraden i år igen bland Stolta Föräldrar, så sagt och gjort, efter en hektisk morgon och förmiddag med frukost, dusch och kraschade blomkrukor, så hjälptes vi åt att packa ihop hennes tillhörigheter, kastade oss på pendeltåget och precis i grevens tid, lyckades ansluta oss till Stolta Föräldrar i Pridetåget!

Söndagen gick åt till att röja efter oss, tvätta, städa och packa min resväska inför resan upp till Umeå och Sofia!
Och det är här mitt dåliga samvete kommer in, hela den veckan som jag hade min gäst hos mig och vi hade trevligt, både på Skansen, däremellan och på Prideparaden,då genomled Sofia sin första cytostatikabehandling på hemmafronten endast understödd av sina, icke sjukvårdsutbildade assistenter!
Apropå det, min reflektion är, hur kan sjukvården överlåta ett sådant ansvar till assistenterna, respektlöst och nonchalant både mot patienten Sofia och assistenterna!
Sofias önskan var att få sjukhusvård under cytostatikan men, "det finns ingen plats och det är semestertider, dåligt med personal"!
Vart är vi på väg!

Måndag 7/8 reste jag upp med fakiren/morgonflyget till Sofia, som fortfarande led av sviterna från behandlingen, men med sakta tillfrisknande!
Så igår beslöt jag mig för att återvända hemåt, för att sova på en madrass bredvid hennes säng och vakna vi minsta lilla knyst från henne och vara tillhanda, sliter på en gammal Sklerodrmikärring!

Och vilken tur att jag reste hem, för nu känner jag av en begynnande förkylning, som jag måste kurera med det snaraste!
Dessutom har jag precis bokat ännu en resa upp till Sofia, nu under hela hennes nästa behandling plus återhämtningen!
Giv mig kraft!!!