Peppar, peppar ta i trä, det är ju nästan så att jag knappt vågar skriva det,
men nu känns det riktigt bra, äntligen!
Det straffar sig kanske redan i morgon, då rullar jag väl upp ur sängen som en strandad val.
För idag fick mitt lilla face och jag en riktigt skön dag ute på Ringvägen.
Närmare bestämt fyra timmar och femton minuter tog det från dörr till dörr.
Jag hade packat ryggsäcken med kaffetermos och frukt, för tanken var just det,
att ta lååååång tid på mig och riktigt njuta av att solen och värmen äntligen återvänt efter en alltför lång vinter.
Som den stenbock jag är, så har jag en liten ovana att när tillfället lockar, avviker jag lätt från den utsatta och redan upptrampade vägen och beger mig på egna äventyr.
Nu känner jag igen mig själv från riktigt unga år, när jag klättrade omkring och utforskade terrängen helt på egen hand. Oftast gick det bra, ibland ramlade jag ner i brännässlor eller fastnade i skrevor, men jag klarade mig alltid och berättade aldrig hemma om mina eskapader, för det var ju ändå ingen som hade tid att lyssna!
På den tiden skrev jag också dagbok, en sån där med ett lite hänglås i form av ett hjärta som man lätt kunde öppna med en hårnål, men jag låste in den i ett snickarskrin som jag gömde i kakelugnen på mitt rum.
Snickarskrinet har jag kvar men dagboken har jag bränt upp sedan länge tillbaka! Synd!!!
