Minns faktiskt inte att november har varit precis så här jävla tung och grå någonsin, jag har försökt med det mesta, för att pigga upp mig, ätit bra, sovit jättemycket och i synnerhet, efter bästa förmåga, varit ute så mycket som vädret tillåtit, utan att vara dumdristig!
Började till och med 2:a november med en dubbel Häxorna i Eastwick på Cirkus, samt en natt på POP hotell, bara för att jag behövde det, omväxling, träffa vänner och få skratta lite! Det hjälpte sådär, snart var den där trista känslan tillbaka, "helvetets jävla skit"!
Vakna på morgonen, hasar mig in i köket och fyller upp lagom med vatten i vattenkokaren, ställer iordning te-muggen, tar mina mediciner, sätter mobilen på laddning, sätter på Nyhetsmorgon-TV, går och pinkar, fixar min macka, medan teet drar, det ska dra läääänge!
Samma rutiner varje morgon!
Har jag tur, så kommer jag mig utanför dörren strax efter 13:00, när Hem till gården är slut och om vädret tillåter, som sagt var!
Jag har varit och sett Peter Jöbacks och Ella Lemhagens film "Jag kommer hem igen till jul" också, två gånger dessutom!
Det var en ögonöppnare på mig, mycket igenkännande från min egen barndom och framför allt under mitt eget familjeliv, med man, som inte spottade i glaset och två barn, som hade stora vårdbehov och trygghet, där jag var den medberoende föräldern som sopade upp dagen efter och höll skenet upp! Otroligt träffande och sorgligt att se, men det förekommer säker i många familjer dessvärre! Men viktigt att belysa och modigt!
Kan all denna tristess bero på att jag, undermedvetet, går och tänker på att den här november, för exakt 10 år sedan, var Eriks sista tid i livet, att om två dagar, så är det sista gången som jag talade med honom i telefonen och att han dog två dagar senare!
Sorgen har inget slut, man lär sig bara att leva med den!
