DET ÄR BRA NÄR DET KÄNNS!

För det har jag fattat, att ont ska med ont drivas ut!

För om jag bara sitter på min stora röv, så inte mår jag bättre av det och det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, blev man ju inpräntad med redan som litet barn.
Nu kom den där flachbacken igen, när jag sög på isen från mina lovikkavantar för jag jag var törstig, när jag var i full färd med att bygga snögrottor. Det var tider de, långt innan jag skulle bli den här frusna skiten och begåvats med en, av många sjukdomar som klassas under autoimmunitet, en sjukdomar som orsakas av att immunförsvaret vänder sig mot den egna kroppen.
Så jag vandrar åter till provtagningsenheten för att lämna nya prover, igen och igen och igen!
När ska detta ge med sig, det röda strecket på dataskärmen?


Och när jag ändå var ute på tur, så hamnade jag på Friskis & Svettis för andra gången den här veckan.
Förresten mitt mål var att hinna dit minst tio gånger den här månaden, men det sprack, det blev endast nio, men bättre än ingen alls.

När jag gick där i snömodden mot gymmet med min ryggsäck, så kände jag mig nästan som den där lilla gunsan som byggde snögrottan igen, törstig, kissnödig och rödblommig.
Undra om det är skönt att plåga kroppen på gym för att det är "skönt", eller är det för att det gör ont och det blir lite av "där fick du ditt elaka, lata skrälle"! För kanske det kan bli som ett redskap för självskadebeteende. Jag tänker så mycket ibland, men varför förringa den tanken! För alltid när jag går hem därifrån så känns det så himla skönt och innan kan det värka i hela kroppen av olust.
Ja, iallafall så var det samma känsla idag igen, eufori på hemvägen i ännu mer snömodd.

MARIA SALONGEN

Det här är en underbar lyx, att gå till frissan!
Och när humöret inte är på topp och frissan har all tid i världen för mig, ja då är det den bästa själsliga yogan, näst efter att flyga, gå på gymmet och på fjärde plats kommer hygienisten.
Det var precis 12 veckor sedan jag besökte den här inrättningen, så nu var det på tiden, eftersom jag inte har för avsikt att spara ut till långt hår igen. Sist jag hade långt hår var i början av 70-talet, då rök min lååååånga rödhåriga fläta.
Där, är då jag koppar av som bäst och ingen kan nå mig.
Efter några dagars slit med demoner, ångest, skuld och skam, hoppas jag att Tulla på Maria Salongen har gnuggat bort det mesta och lättat på trycket under huvudsvålen.

I DEN ARLA MORGONTIMMAN

En helt onödig natt har passerat, med näst intill noll sömn. Jag tror tamefasiken att jag har legat och talat högt för mig själv och vridet och vänt på både mig, orden och kuddarna.
Kanske till och med gråtit en skvätt däremellan.
När klockan började närma sig fyra, var jag skitless på att ligga där i sängen.
Jag klev upp och fixade mitt morgonte, läste DN och väntade in Nyhetsmorgon på 4:an.
Ja, sedan hamnade jag i tv-soffan X antal timmar och somnade där också någon timma.
När jag vaknade igen, hade jag blivit "ett" med soffan och vägrade att röra mig, tänkte, här ligger jag idag, i min pyjamas fleecejacka och ullsockor under elfilten.
Nämen qvinna, det här går inte, skärpning, det är ett liv som pågår där ute någonstans och föresten är det nästan tomt i kylen och skafferiet.
När man inte vill men måste och inspirationen är på noll då spelar det ingen roll vad det är som måste göras.
Jag lyckades ta mig i kragen och hasa mig iväg till ICA med Dramaten i snömodden. Klapp på axeln!
Sedan ännu en klapp på axeln! Jag avverkade ett, två timmars pass på Friskis och Svettis.
Nu går jag i säng och hoppas att den här natten bjuder på skön sömn med härliga drömmar!

FORTSÄTTNINGEN KOMMER HÄR

Ja då anlände jag till Klarabergsviadukten, i visshet om att jag fortfarande har ett HB på 151, att jag fortfarande växer som korumpan, neråt och att det förmodligen visar sig som min viktnedgång, för om jag blir kortare, så naturligtvis blir jag lättare också.
Samt att min lungfunktion inte har försämrats något sedan sist, åtminstone inte som det "tvärsågut" så här mellan tummen och pekfingret.
Lättad och skapligt mätt av min sushimåltid, som jag i all hast käkade på kafeterian på KS, hade jag bara en timma kvar hem på pendeln, trodde jag!

Trafikinformation: På grund av signalfel, är pendeltåget till Nynäshamn försenat och vi återkommer om ny tid.
Återkommande om och om igen i högtalaren och på informationstavlan, samma meddelande.
Mer och mer folk samlades på perrongen, trots det blev det inte ett dugg varmare från kropparna som trängdes runt mig. Gunsan höll faktiskt på att frysa ihjäl bokstavligen, för svinaktigare kyla får man söka sig efter, än Stockholmskylan, en blåsig vinterdag på en perrong på centralen.

När klockan var ca 16:10 rullade det äntligen fram ett tåg som det stod Handeln på och som ändå tydligen, enligt utrop, skulle ta sig ner till Nynäshamn. Snabbare än en oljad blixt var tåget fullproppat och "dörrarna stängs".
PHU!!!
Utmattad och stelfrusen, men ändå överlycklig, sjönk jag ner på ett säte och höll så när på att somna, när en röst i högtalaren meddelade att "tyvärr så går detta tåg endast till Farsta och sätts ut trafik".
Fan!!!
Av tåget i Farsta och vänta in ett tåg som skulle komma strax efter.
Samma procedur igen, stå och frysa, tåget rullar in, trängsel om platser, pusta ut och höll precis på att somna igen, när nästa meddelande kom.
"Tyvärr, men resande till Nynäshamn måste byta i Handeln, eftersom det här tåget måste vända direkt upp tillbaka Stockholm igen i Västerhaninge och där hinner ni inte byta till tåget som kommer strax bakom det här, eftersom det blir perrongbyte där"
Helvete!!!
Ut igen på perrongen i Sibirienkylan för att invänta nästa tåg.
Nu var jag heligt förbannad, trött och frusen.
När jag äntligen kom innanför min dörr, var klockan 17:40.
Då tog jag mig en redig whisky och sedan en till!
En nätt liten tur på två timmar i kyla och frusteration, som i vanliga fall tar ungefär en timma, kräver dessa drycker för att tina upp gamla gunsan.

PÅVÄG TILL SJUKAN

Idag var det dags för ännu en besiktning, lungfunktion!
Sist jag gjorde det var faktiskt ända sedan slutet av 2010, när jag precis hade blivit en Stockholmare inom sjukvården.
När jag bodde i Umeå, fick jag göra den här undersökningen vart annan år, men det är annat här nere.
Det är kanske inte konstigt att NUS/Norrlands Universitets sjukhus har blivit utsett till bästa sjukhus.
Och apropå det, hur knöligt kan det vara?
Att jag som bor ända nere i Nynäshamn ska resa ända upp till Karolinska sjukhuset i Solna för en rutinkontroll, när Huddinge är närmare.
Nå till nästa gång, när nu det bli, om jag behöver det då, eller om jag sitter där uppe och dinglar med benen över kanten på en moln, eller nått. Då kanske jag hamnar på Huddinge.
Nog om det!
Pendeln från Nynäsgård 11:25, anländer T-centralen 12:26, rusar upp till Karlaplansviadukten och tar buss 59, som går direkt till KS. En bussresa genom stan som inkluderade diverse sightseeing förbi betydande sevärdheter, som tex. Stockholms Stadsteater, där den kritikerrosade Sweeney Todd går nu föresten. Om det mot förmodan är någon som missat den, så rekommenderas den å det varmaste.
Men sedan höll jag nästan på att krevera när jag anlände sjukhuset.
Fan, dessa ombyggnationer, urusel skyltning, baracker, skitigt och helt galet. Och mitt i allt detta, där jag kommer, stressad, förvirrad och aningen förbannad, så dyker det upp en gubbe ur en liten kur, mitt ute i sörjan och kylan. "Hej, kan jag hjälpa dig, vart är du på väg?" Tänk att de finns flera sådana där utsända lite här och där placerade för att hjälpa oss, just när vi håller på att bryta ihop.
Han beskrev vägen för mig på en klingande norrlänska, mot en kram i betalning och naturligtvis fick han den.
När jag var klar med min lungfunktionsundersökning, som tog ungefär en timma, gick jag förbi norrlänningen igen och tackade för hjälpen och språkade med honom en stund och det visade sig att han var från Umeå och visste precis vad och vem och där och han och hon å att vi var årskamrater.
Därefter kastade jag mig på buss 59 igen, ner mot T-centralen.
Anlände 15:30.
Fortsättning följer.........................

EN LISA FÖR SJÄLEN

Strandvägen/Ringvägen!

Jag älskar verkligen en här delen av kustremsan här i Nynäshamns kommun!
Alla årstider har en tjusning här ute och alltid kan jag finna ro i sinnet här, även om havet är i uppror, så blir jag lugn här och alltid ser jag något som kan tyckas fnuttigt, men inget är för obetydligt för att inte hamna i min kameralins.
Som till exempel här, klipporna som glaserats av vågorna som sköljts över dem. Och med närmare betraktande, så blev det en "ta 3, betala för 2", som oftast.

När jag så småningom kom hem hade jag vistats ute i drygt två timmar och kände mig nöjd med dagens gympapass både för kropp och själ.

Men nu till en daglig händelse som utspelar sig en våning, snett ovanför mig, mellan klockan 17:15-18:00 ca.
Det har nämligen flyttat in en familj av okänd ursprung, med en liten gosse, ca 2-3 år gammal.
Den lilla killen springer fram och tillbaka över golvet där upp, fort, envetet och utan minsta uppehåll och med hälarna taktfast i.
Nu har jag kanske tidigare tala om hundarna som skäller tätt som oftast direkt ovanför mig, men det är faktiskt en västanvind i jämförelse med detta kutande av ung...vu.eln.
I eftermiddags när han var i sitt esse, tog gunsan till sitt busvisslingsknep.
Jag har ju hört talas om att det kan väcka döda och ödelägga hörseln.
Så med hopp om att det skulle hjälpa mot marodören, visslade jag allt vad jag kunde, men nix!
Så då tog jag till mina röstresurser istället, men nix även då.
Men nu har jag förstått varför det inte funkar, jag kan bara skrika och vissla på svenska.
Så tänkte jag, vilken tur för dom där uppe att jag har varit ute och tankat god energi idag, annars hade jag nog inte kunnat behärskat mig, utan gått upp och busvisslat i brevinkastet, fortfarande på svenska.

Nu är jag här igen, klockan har nu 19:49 och ung...vulen har börjat kuta och hoppa igen, Nu jävlar tar det snart hus i helvetet!

Eric Clapton/Tears in heaven