FÖRSTA ADVENT

Vaknade av väckarklockan 08:00, precis som vanligt, men beslutande mig för att vända mig om, dra upp täcket över huvudet och krama kudden ett tag till!
2 1/2 timma senare väcktes jag av "Somebody", alltså min ringsignal på mobilen, det var storasyster som undrade om jag levde typ och om jag ville följa med henne ner på julmarknaden, "jag kommer och hämtar dig för det blåser som fan och du har väl ont i benet?"
Så då var det dags att släppa taget om kudden och börja agera människa vid liv igen!

En timma senare åkte vi ner till centrum och brottades mot vinden, men bara ett kort tag!
Därefter gick vi hem till syrran, där jag fick glögg, käkade tomtegröt/risgrynsgröt och kaffe med hembakad lussebulle!
En riktigt gemytlig första advent tillsammans med bara storasyrran!

JULPYNTAT PÅ SJUKHUSET

Torsdagmorgon den 24 november!
Tidig morgon på M88, dags för sista droppet för i år!
Tystnaden ligger fortfarande över korridoren, sköterskorna sitter och planerar dagens jobb och jag smyger in på mitt rum, som är nedsläkt, så när som den här adventsstaken i fönstret!
Idag är jag själv på rummet, så jag kan bara ligga och sova under mina dubbla täcken!
Klockan 07:45 kommer min sköterska med droppet och då tvärkom jag på att visa mitt högra ben, som jag har haft ont i ett tag och tänkt, "äsch det går nog över", men kanske ändå få lite a second opinion, jag är ju trots allt inte läkare!
Min sköterska sa att hon skulle säga till en läkare att komma in till mig under dagen!
Klockan två var jag klar med mitt dropp och lagom då kom läkaren och tittade på benet!
Genast bestämde hon att skicka en akutremiss till akuten för, "det där ser inte bra ut, det ser precis ut som en propp"!

14:15 ca, infann jag mig på akuten och fick anmäla mig ganska så direkt!
Satte mig ner i väntrummet och tänkte att, det här går nog fort, eftersom jag har en akutremiss!
Men tji vad jag bedrog mig!
Klockan 15:45 hade alla prover tagits inför läkarbesöket och fick besked om att det tar ungefär en timma innan de är klara!
Okej, en timma, det ska jag väl kunna stå ut med!
När det hade gått tre timmar och ingenting hänt, gick jag till luckan och frågade om jag hade "kommit bort", eller nått!
Jag fick till svar att jag kunde gå in till avdelningen och höra mig för om hur det låg till!
Sagt och gjort!
"Inga problem, dina provsvar har kommit, men vi väntar på läkare, så sitt ner och vänta"
Nu var klockan runt 17:00 och mitt humör började svikta, benet värkte, men jag försökte sova , om än jävligt obekvämt!
Klockan tickade fram sakta, sakta!
När den var runt niosnåret tänkte jag faktiskt ge upp och åka hem, men bet ihop och kurade ihop mig på stolen!
Min senaste måltid var vid halvtolvtiden på dagvården, det bestod av det vanliga, LCHF-muffins och sedan en banan, "den blir bra att ha i magen inför min hemresa på pendeln när droppet är klart"!
Jo pyttsan, här satt jag nu sju timmar senare med en vattenflaska i ryggsäcken!

Ungefär klockan 22:00, kom äntligen en läkare till min undsättning!
Han berättade att det fanns inga avvikelser på min prover, inget tecken på infektion eller så, men direkt när han började med ultraljudet över mitt onda ställe, så utbrast han, "men här är det en ordentlig propp, riktigt stor, lite ovanligt faktiskt, för här brukar de inte sitta"!
Och som alltid, jag är ju sååå himla nyfiken och vill ju alltid vara med och se på alla skärmar och undersökningar, så han fick genast vrida bordet och visa mig skärmen och redogöra för mig vad vi kunde se!
Där satt den, proppen, Tromboflebit, stor som ett plommon och hade ingenstans att ta vägen, bara bulna ut och pulsera!

Klockan 22:40, lämnade jag akuten med ett recept på blodförtunnande i form av Fragmin 1000 IE/förfylld spruta!
Så nu ska jag injicera varje kväll på magen i två veckor!

Hemma igen i Mitt Mysiga Krypin klockan 00:15!

EN NYTTIG PÅMINNELSE!

Dag nummer två och som alltid möts jag av den här härliga bilden på anslagstavlan på väg till mitt rum!
Och "precis som vanligt" tar jag till mig budskapet att inte lyssna på olyckskorparna, utan prova ändå, för det kan ju faktiskt lyckas!
Min rumskompis de här två dagarna har varit en härlig kvinna, tio år äldre än jag, men ändå inte en dag äldre i sinnet, det är precis så jag också vill vara om tio år, okej om jag mot förmodan lever då och som jag en gång sa och lovade, "jag tänker inte bli en bitter gammal tant"!

På fjärde försöket lyckades infusionen hamna på plats, tack o lov, för skit också va trist det är när kärlen bara går sönder gång efter gång och ont gör det också! Men som sagt, tillslut satt den och nu hoppas jag att det håller även i morgon, sista dagen!

Sedan tar jag långledigt från Ilomedinet och återkommer efter nyåret till Reumatologen dagvården M88!

FRÅN SLOTT TILL KOJA!

En timma från storstadens puls och julbelysning, till lugnet här nere i Nynäshamns djupa skogar, som förresten är lika vackert som stadens ljus!

egntligen hade jag tänkt att bara lata mig idag inför veckans kraftansträngning, typ bara ligga i soffan och se på tv, gå med sopor och kanske äta något däremellan!

Men så ringde Mia och sa, med bestämd röst, "nu kommer jag och hämtar dig för jag vill ha sällskap ute på Lövhagen"!
Ord och inga visor!


Den här skogen och dess omgivningar med både höga berg, djupa dalar och närheten till havet, är något magiskt och trolskt, man kan liksom aldrig få nog av det!
Hur länge och hur långt vi gick, har vi ingen aning om, men mycket snack, skratt och allvar avhandlades, som vanligt när vi är tillsammans och framför allt ute i det fria, det är liksom att naturen öppnar upp och lockar fram det fria samtal!

Prova det någon gång, den bästa terapilokalen!

ETT JULPYNTAT STOCKHOLM

Egentligen började dagen med en tur till Willy`s tillsammans med min dramaten, dags att proviantera och därefter slänga ihop mina obligatoriska matmuffins inför den kommande veckas läkemedelsinfution dagarna tre!
Humöret var på en skala från 1-10, på en två ungefär när jag tog ut plåten ur ugnen och kände doften!

Fan, ska det va så här?
Och jag är den enda som kan göra något åt eländet, antingen lägga mig ner på soffan under värmefilten, eller rycka upp mig, göra slag i saken, det som jag filurat på den senaste natten!
Varför inte tvärfara upp till huvudstaden och uppleva julbelysningen och skyltfönstren på NK som skulle avtäckas idag?
Sagt och gjort, snabb som en vessla, svidade jag om, passade på att stoppa ner mitt Phantomenprogram i en lämplig kasse!
En dryg timmes färd med pendeln och anlände storstaden som badade i LED-belysning och människor som tydligen hade tänkt på precis samma sak som jag!
Och nu passade det ju alldeles utmärkt att jag tog mig vidare med spårvagnen upp till Djurgården, Cirkus, ja, eftersom det var knökfullt med folk framför fönstren utanför NK!

Väl uppe på Cirkus, tjuvlyssnade jag på sista akten ute i foajen, som låg helt öde, förutom några personal som höll på att städa undan efter eftermiddagens förställning!

Lagom ca, 25 minuter efter avslutat publiktack som lät precis som de gånger jag har suttit där inne i salongen, jubel, applåder och busvisslingar!
Ännu en utsåld föreställning var till ända!
Ja då stod jag utanför sceningången och där kom han, him self, The Phantom i sin röda dunjacka, mössa på huvudet och var "precis som vanligt" igen!
Behöver jag säga att mitt humör förändrades från mol till dur?
Två minuter av hans tid, några autografer, några ord oss emellan och ett varmt leende!

På hemvägen var det skapligt lugnt på stan och jag kunde fota lite utan att trängas!








Tack till mig själv och i synnerhet till Peter, som gav av sin tid, på språng hem till familjen!

SKRIET FRÅN INGENSTANS

Jag är varken ung eller vacker, rik eller kändis, snarare precis motsatsen faktiskt, ändå har jag en historia att berätta, ett liv som levts och innehåller både glädje och smärta!

Varför detta i sena timman kan du undra?
Jo, jag har för vana att köpa den där skvallerblaskan Hänt Extra, den där som kostar endast 15:- och kommer ut varje tisdag i veckan!

Färskvara, typ som mjölken ungefär och alltid handlar det om den ena kändisen efter den andra!
Okej, ibland kan det ju hända sig att någon alldeles Extra dyker upp där på någon rödfärgad premiärmatta, men mycket sällan!
Det är skilsmässor, barnafödande, depressioner och bröllop, huller om buller!
Jag vet inte varför jag läser detta, men kanske för att försöka förstå att andra, de där viktiga människorna, har det minst lika glatt, eller om du vill, tragiskt som jag!
På de röda mattorna men champagneglasen i handen, vant poserande och leende mot kameran!

SELFIESTICK!

Solsken / avstånd = selfiestick!

Och ett strålande garnityr, ty jag hade ett besök hos min tandhygienist ungefär en timma innan och som avslutning på min orala spabehandling, avslutas alltid med puts och polering, så när jag begav mig på min långpromenad runt Ringvägen därefter, ja då glänste mina tänder mer än någonsin!

Om jag hade lett, vill säga!


Men jag kände mig ovanligt nedstämd och stegen var tunga, så det var svårt att le!

De gånger jag mötte någon på min väg, skärpte jag till mig och drog på smilbanden, bara därför att inte smitta av mig!


Som jag gick där, försökte jag njuta av den vackra utsikten, men samtidigt försöka förstå varför det kändes så!

Det börjar närma sig, faktiskt precis om en vecka, nästa torsdag är det den 24:e november, det börjar krypa på mig liksom, liksom att för precis sju år sedan så visste jag inte vad som skulle komma att hända, allt var som vanligt och "inget ont kan hända"!

Men ändå är jag glad att jag tog min, kanske för året, sista runda på Ringvägen!