TRÖTT :(

Helt slut fast klockan bara är nio. Snön och alla tankar om vad jag inte gjort, borde göra och ska göra håller på att stå mej upp över öronen. Jag känner mej som om jag hänger jäkligt löst på något sätt, liksom dinglar i en sytråd som kan brista precis när som helst.
Efter lunch hade jag tid hos min betendevetare igen och hon tycker att jag beter mej som väntat efter omständigheterna och vill träffa mej igen om tre veckor för att se om jag fortfarande lever och hänger med.
Föresten,hon hade nog rätt den där sköterska på sjukvårdsupplysningen att det skulle gå över snart, för idag så känns det faktiskt något bättre efter sviterna från min vurpa med kärlsorteringshinken, jag kan andas djupare utan att grimaschera.

Min högsta önska just nu är att få somna och vakna runt midsommar och att allt är över, inga flyttkartonger så långt ögat når, en väldoftande, ren och jäkligt mysig liten lya som inkvaretrar endast mej. Drömma kan jag ju i varje fall göra fast jag inte får sova i fyra månader.

BUT WHEN I`M ASLEEP I WANT SOMEBODY WHO WILL PUT THEIR ARMS AROUND ME.

HEMMA IGEN !

Tänk att allt roligt ska gå så förbaskat fort. Hur gick det där till egentligen, nu är det ju snart en vecka sedan jag for.

Har ju varit neröver och bott hos SysterYster, samt att vi var till Berwaldhallen och lyssnade på Peter och Helen Sjöholm och Stockholms symfoniorkester under ledning av Anders Berglund. Underbart att få höra några av dessa välkända men ändock för mej även några anonyma sånger som den världeberömda kompositören Sondheim skrivit och i synnerhet framförda av just Peter och Helen, vilket perfekt radarpar, vilka fantastiska röster tillsammans.

Vi tog oss en promenad från Berwaldhallen till T-centralen, en promenad som tog ungefär en halvtimma.

Nu förstår jag varför man alltid hör på tv:n att det blir trafikkaos i huvudstaden med omnejd när det kommit lite snö, för fy fasiken va dåligt det plogas där nere. Samtidigt så kan jag förstå att det inte går att komma fram med en plogbil eftersom det står bilar parkerade efter gatorna och dom har fastnat pga snön och inga dubbdäck.

Innan jag reste hem igår, så slank vi in till en bostadsförmedlare i Nynärhamn och visade upp mej, så nu får jag se om jag får någe napp på en lägenhet där nere inom en inte allt för lång framtid. Eller man kanske skulle köpa sig en husbil *LER* Äsch jag bara skojar!

I varjefall så var resväskan betydligt lättare på hemvägen och det var en jäkla tur, för den där pirruetten jag gjorde förra veckan gjorde sig påmind betydligt mycket mer efter det gått några dagar. Jag ringde till sjukvårds rådgivningen idag, men fick bara besked om att det tar ca 5 dagar innan det känns bättre och att jag ska flaskandas med sugrör, hm! Så i morgon så ska det vara över, jag tror vad jag vill om den saken.

OJ VAD JAG FLÖG!

Fannn, jag har ramlat idag! Skulle bara gå till soprummet med några påsar samt den blå plasttunnan med kärlsorteringsgrejer och tvärhoppade i Stigs Foppatofflor. Just i kurvan vid garaget lämnade mina fötter snön och jag landade över tunnan, jäklar va ont det gjorde under vänster arm, just brevid bröstet och det hördes ett konstigt ljud, som om det var något som gick sönder, revben eller kanske bara något mjukt, typ muskel eller nått, jag vet inte hur det ser ut där inne. I vart fall så gör det ont fortfarande och i synnerhet när jag andas in, så nu får jag bara andas försiktigt och inte göra stora och häftiga rörelser. Helvete! när ska det ta slut? Och jag som ska resa till Stockholm i morgon och dra med mej en stor tung jävla resväska. Usch, nej Gun! nu svärde du alldeles för mycket i ett och samma inlägg.
Jag måste ta en harang till när jag ändå håller på! Helvets jävla förbannade skit!!!!!! varför infinner sig inte den där härliga känslan som jag alltid har när jag ska ut och åka flygmaskin och i synnerhet när det är Peter Jöback konsert och systergos på gång. Förmodligen så är det lite för mycket just nu, så hjärnan hinner inte med och sortera alla upplevelser i rätt fack, allt åker omkring som i en jävla centrifug och blir till ett kaos.
Igår var det dags för att energideklarera huset samt att anticimex gjorde en grundlig besiktning. Idag fick vi kopia på protokollet och det såg riktigt bra ut, tack och lov! Bra att kunna visa upp vid försäljning av huset.
Nu måste jag försöka spotta upp mej inför morgondagen och kanske komma i säng i tid för en gång skull.

OTRÄNAD!

Igårkväll var jag bjuden på middag tillsammans med ännu en till "tjej", så där satt vi tre och käkade en utsökt mat som var Vietnamesisk wok som dessutom var vegetarisk och till desert fick vi friterade bananer med vaniljglass, mycket gott och lättsamt. Rött och vitt vin samt öl serverades till maten för den som ville.

Det var ju första deltävlingen på melodifestivalen igårkväll och den sändes ju från Örnsköldsvik

Sofia hade ju begett sig dit med två stycken assistenter och jag hade ju trott att vi också skulle sitta och se på tv:n, men ack vad jag bedrog mej, vi satte inte ens på apparaten och som enda underhållning på mycket svag volym hördes Totta Näslund sjungandes..... Vi satt hela kvällen vid middagsbordet och pratade, skrattade och grät med varandra. Jag hade ju en rätt så rejäl "bomb" som jag släppte. Det var just då jag insåg att jag nog har isolerat mej den senaste tiden. Jag har bara vistats på jobbet och här hemma de sista månaderna sedan "allt hände".

MYSTERIET MED ATT SOVA!

Nätterna är fortfarande de jobbigaste timmarna på dygnet, när jag borde sova gott och kroppen ska återhämta sig. Men tyvärr så kommer alla tunga och jobbiga tankar just då, oavsett det är fullmåne eller ej. Jag planerar och sorterar både prylar och praktiska saker i huvudet så att jag blir helt snurrig och när morgonen kommer, så är jag helt slut. Så tack och lov att jag är ledig nu.

SJUKSKRIVEN!

Sådärja! Nu har jag varit till min läkare på reumaten och hon sjukskrev mej utan betänketid, utan att passera gå. Hon såg tydligen en patient i svår nöd direkt. Ända tills det är dags att resa till Gran Canaria ska jag ta det jäkligt lungt och bara vila. Tänk att det syntes så väl, men mina arbetskompisar säger ju också att jag är alldeles blå på läpparna och händerna, så troligast så ser jag väl näst intill dödend ut. Jag måste erkänna att det känns skönt att någon satte stopp för dårskapen som jag höll på med, att tro att jag orkar hur mycket som hellst. Nu får RTG klara sig utan mej ett tag.

Men å andra sidan avfärdas många som jag som lipsillar eller nervvrak för att vi inte är långa nog eller smarta nog eller roliga nog eller spänstiga nog eller vad det nu kan vara. Men när allt går på tok kan det mycket väl vara just vi som utan att blinka antar utmaningen.

SNÖ OCH ÅTER SNÖ!

Jag minns inte när det var bistrare vinter, det vräker ner snö och kölden är outhärdlig, troligast så upplever jag det värre än någonsin också eftersom jag längtar härifrån så in i h-vetet. Att jag lider av mina frusna fingrar och tår gör ju inte saken bättre. Apropå fingrar! jag har inte hört något från handkirurgen ännu, dom har väl glömt bort mej, jag finns förmodligen inte kvar längre, fast det känns ju i fingret, så jag måste ju finnas vid liv, eller? Jag måste troligast kontakta dem igen, skit! vad jag blir less. Som man brukar säga, man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

Men nu till trevliga saker, för det finns ljus i mörkret också. Två veckor på Gran Canaria i april kommer att sitta bra tror jag och så får det bli. SysterYster och Ovepove och lilla jag ska dela på ett boende i San Agustin. Sol och värme, sand mellan tårna och härliga promenader kommer nog att sitta som en smäck. 57 dagar kvar *ler*