EN KVÄLL PÅ CIRKUS

Efter ännu en vecka i öknens tecken, så var det äntligen dags igen för mig att få näring år mitt känsloliv, det där som ingen Sklerodermi eller Sjögren kan rå på!
För länge sedan hade jag bokat fem biljetter till den här föreställningen av "Livet är en Schlager", som egentligen skulle vara den sista!
Tre biljetter till nabovänner, en till Maria, hon som säger "Peter och jag har ju ett förhållande, fast han vet inte om det", hon är för härlig Maria, å så en biljett till mig naturligtvis.
Olyckligtvis är Maria sjuk och därför återbetalade jag den till henne och gav den i stället till lillasyster Pia, hon som jag just varit till Gran Canaria med och hostat och snorat tillsamman med i två veckor där. En för tidig födelsedagspresent skulle man kunna säga!
Det där med öken håller i sig konstant för mig tyvärr!
Fortfarande extrem muntorrhet, avsaknad av smak, doft och tårvätskan sinar som en vårbäck en varm sommardag. Därtill har en irriterande heshet infunnit sig, så nu har jag en sån där sexig Whiskyröst och kommer förmodligen att alltid ha det.

Pia ville utmana sig själv den här kvällen med att ta bilen upp till Stockholm, Djurgården.
Modigt, eftersom hon aldrig tidigare har kört i storstan, utan det var alltid hennes nyss bortgångna man Ove som körde bilen, det är ju lätt att det blir så!
Själv var jag lite tveksam inför det, kanske för att jag inte heller kört i stan någon gång.
Men han fanns med henne hela tiden och ledde henne rätt, med en liten omväg runt vägavstängning i Söderledstunneln mot Slussen, men annars gick det alldeles utmärkt och vi var framme precis inom en timma.
Snyggt jobbar syrran!
Vi mötte upp mina nabovänner och dinerade tillsammans på Restaurang Villa Godthem innan det var dags att inta våra platser på Cirkus, Rad 1 mitt fram!
Ibland blir jag nästan generad när jag sitter så nära och lite rädd att jag ska göra en sån där sak som man absolut inte får. Likna det med att man plötsligt kliver upp på ett bord i en stor folksamling och börjar strippa, ja typ en sån där mardröm!
Typ sträcka mig fram och stryka handen längst utmed ena benet på Candy Darling och fastna med ringen i nätstrumpan! HJÄÄÄLLPPPP!

Än finns risken kvar, eftersom jag kommer att sitta på exakt samma plats den 25/4.
Ensemblen skötte sig helt klanderfritt även den här kvällen och Peter var alldeles, alldeles underbar "Precis som vanligt" och fast jag nu har sett där här fantastiska föreställningen ett flertal gånger, så blir jag lika berörd av budskapet. Jag kunde till och med känna lite extra tårvätska, som i sista scenen för paus, när Candy Darling utsätts för hatbrott och sjunger "Ingen är där", eller när Candy sjunger
"Annars vore jag inte jag"

och när Candy och Mona sjunger "När jag faller", tre starka scener och låtar som berör ett gammalt känsligt hjärta.

Efter applådtacket, där jag borde ha tagit några bilder, men hade en mobil med tomt batteri och bad syster Pia fota istället, tog i avsked av våra vänner och begav oss smidigt och elegant hemöver igen!
Jag tror att födelsedagspresenten var uppskattad!
På återseende Livet är en Schlager!