Egentligen tycker jag att det här är de verkliga Gladiatorerna, inte de som just nu sänds på TV4, en hormonstinna muskelknuttarna som använder all sin lediga tid och mer därtill på gym m m!
Idag tog jag och systeryster en biltur, helt apropå, eller nu ljuger jag en liten smula. Vi hade naturligtvis planerat en liten överraskning för jäntan min, som med möda hade fixat och trixat så att hon kunde delta i en rullstolsinnebandyturnering. PHU vilket långt ord det där är och inte vet jag om det är korrekt heller, skit samma, det finns väsentligare saker att hänga upp sig på!
Med på vår resa passade vi på att låta Sofias lilla kusinbarn Molly få följa med samt vår kompis Mia.
I vilket fall som helst, där var hon nu med dubbel assistans, tågresa från Umeå, inkvartering på hotell och redo att spela skiten av Nacka och några fler hjulbenta gladiatorer!
Vi kom precis när Sofia hade lunchpaus och gissa om hon blev snopen när vi kom, likaså assistenterna!
Läktarna i hallen gapade tomma, inte helt oväntat och med lite sorg i hjärtat, för dessa ungdomar är verkligen hjältar som trots olika funktionsnedsättningar och handikapp ändå kämpar med och i synnerhet mot fördomar och nedlåtenhet!
Att få ingå i ett sammanhang, få tillhöra och glädjas tillsammans. Okej, ibland sura i underläge, men ändock tillsammans!
När vi lämnade idrottshallen, Sofia och hennes vänner efter några timmar inför hemfärd igen, skälvde det till i modershjärtat och det dåliga samvetet pockade på igen!
En känsla som jag aldrig kan bli vän med, än mer kunna borsta bort vare sig från djävulen på höger axel eller ängeln på den andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar