BARFOTA I GRÄSET!

Kom på att det var första gången i år som jag vågade ta av mig skona och gå barfota i gräset!
De här Sklerodermifötterna fryser ju alltid nämligen och hittills har sommaren lyst med sin frånvaro vad det gäller den där rätta värmen, därav den blålila nyanseringen, men idag hände det!

Så jag packade min dramaten med kaffetermos, vattenflaska, några skivor melon, solkräm och liggunderlag och drog ner till badstranden här strax intill!
Vilken lyx förresten, att ha en badstrand alldeles inpå knuten, eller nästan iallfall!

Som jag låg där nere, började jag att tänka på att just den här veckan mellan 15-21 juli 2013,

så var jag i New York och värmen var näst intill outhärdlig,

men alldeles underbart uthärdlig,


i synnerhet eftersom kvällarna bjöd på sammetslen smekning mot min kind!

Efter två timmar hade jag fått nog och tog min dramaten och vände hemåt igen!
En vit fjäril fladdrade rakt förbi mig i uppförsbacken och så kom den där tanken upp igen, Erik!
Va länge sedan jag fick hålla om honom, om jag åtminstone kunde ringa och höra hans röst!
Efter så här många år av saknad, så känns det fortfarande alldeles förfärligt att hur mycket jag än längtar efter honom, så får jag inte träffa honom, inte ens som en liten smekning mot min kind, bara vinddraget från fjärilen som en hälsning från honom!