Nu har hon gjort sig hemmastadd på onkologen, jäntan min!
Fy tusan, jag hade aldrig trott, men ändå tänkt, att, tänk om!
Och nu är vi här igen, efter ca 20 år, så har det lugn som vi vilat i, plötsligt slitit loss oss ur något som liknat förnekelse, till fullständig förtvivlan och hat mot cancerdjävulen!
Tidig morgon, kommer jag in på rummet, en nyvaken assistent i sängen bredvid Sofia, som ligger och tittar på tv!
Solen strålar in genom fönstren och försommaren!
Timmar av lättsamt snack om hur och vad och hur ska det gå!
Att föra en konversation, utan att falla i gråt och skrika rakt ut på den här avdelningen är inte lätt, men med lång erfarenhet, så klarade vi det även den här gången!
Det är tur att vi har våra "Räddare i nöden" som vi kan luta oss emot, när nöden är som störst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar